Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1856, sida 1

Slafverisragan i Ämerika. Det gamla Europa, säga de, som se allting i svart, liknar Jupiters bildstod i Olympia, ty likasom denna utvändigt glänste af guld och elfenben, men i sitt inre var murken, stinkande och ett tillbåll för råttor, som arbetade på dess förstöring, på samma sätt döljer vår verldsdel under kulturens skimrande yta en sig mer och mer kringgripande förruttnelse. Nutiden eger visserligen mägtiga, förut ej kända, hjelpmedel till välständ och framåtskridande. Ängan, fängslad vid otaliga maskiner, fördubblar framalstringen af hvad vi behöfva till vår nödtorft eller vårt öfverflöd och förer, spänd för de gnisslande trängerna, menniskor och varor med stormvindens hastighet från land till land, från stad till stad: den i tusental år af plogen ristade jorden tröttnar ej att skänka oss sina skördar, ja i fördubbladt mått, sedan Åkerbruket fick en bundsförvandt i Vetenskapen: den nu lefvande generationen utmärker sig fördelaktigt genom företagsamhets-anda och arbetslust: regeringarne dekretera om hela länders dränering, och välgörenhets-kongresser sammanträda, för att ordna de anstalter, som äro egnade att förbättra de arbetande massornas ekonomiska förhållanden: och under det produktionen stiger med jettefart, förökar sig äfven dess representant guldet i hitintills oerhörda proportioner genom de märkvärdiga och nästan samtidiga upptäckterna af Californiens och Australiens eldoradon. Men ickedestomindre (vi tala här ej om Sverge, der ett stigande jordbruk och goda exportförhållanden på de sednaste åren alstrat ett synbart och som vi hoppas icke ögonblickligt välstånd) röjer sig ingen märklig förbättring i den stora massans belägenhet. Kulturen synes snarare vara en börda än en välsignelse för menskligheten, och Hermans halfvildar i Germaniens skogar voro ojemförligt lyckligare än mängden af Europas kulturmenniskor, ty de förre sågo och visste ej af något bättre lefnadssätt, än det fria, fast äfventyrliga och mödosamma de förde, medan de sednare dagligen kunna jemföra sin egen lott, som ligger mer eller mindre nära eländet, med det lif af utsväfvande lyx och raffinerade njutningar, som vissa fåtaligare samhällsklasser tillbringa. Slägte efter slägte försvinner under jorden, sedan det ofvan henne från vaggan till grafven släpat eländets kedjor, utan att hafva egt tid att uppfylla sin högsta bestämmelse: odlingen och utvecklingen af sin andliga natur för det lif, som väntar ofvan materiens verld. Alla nämnda hjelpmedel till ett bättre användas nnniii U