Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1856, sida 1

grät, som ösvergick till snyftningar; derpå — ty gråt smittar liksom skratt — greto alla rundtonisjelfve, direktören, läkarne och jag sjelf. Hvem begriper denna tonernas makt? äfven om dem kan man säga, att de komma och segra, utan att man vet hvarför eller hvarigenom. Jag tror, att de lika mycket påminna oss om vårt förflutna lif, som väcka tanken på vår framtid, och att vi just derför äro så högtidligt och ödmjukt stämde, när vi lyssna till dem: ty hvilken menniska ser icke med ljuft vemod tillbaka på sin förflutna lefnad, samt med en högtidlig och helig fruktan på framtidens dunkla gåtor? Hvad mig angick — och efter mina egna känslor kan jag sluta till andras — var jag denna afton, vid åhörandet af denna musik, skakad i mitt innersta väsen. Alla mitt förflutna lifs fröjder och sorger vaknade ånyo hos mig, och vemodig såg jag dem sväfva förbi mig; men jag erinrades också om mina heligaste föresatser och beslut, och midt uti denna förvirring framdykade en tanke, som var mera klar och åskådlig än alla andra, och han, som i detta ögonblick spelade, var föremål för densamma, Då han slutat, upphörde gråten, ögonen torkades, och allas blickar fästade sig på honom med kärlek och hänryckning, då han långsamt steg upp och såg sig omkring i salen efter en plats. Min blick hvilade på hans ansigte. Det var lika lugnt och gladt som vanligt och tycktes i detta glada lugn vara obekant med de känslor han framkallat hos andra, ty hans yttre förrådde icke den minsta rörelse, — hans ansigte var endast något blekare än vanligt. II kring, först embetsmännens damer, sedan desse (Forts.)