Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1856, sida 1

—— — önskligt vore visserligen för landtmätarens bergning, att hvarje kommissions-landtmätare blefve försedd med lön på stat, men då sådant under närvarande förhällanden troligen ej läter sig göra, af skäl isynnerhet, att ej alla landtmätare lika uteslutande egna sig åt tjensten, och en del dessutom tillika innehafva andra befattningar, vore betydligt vunnet, och äfven utan gensägelse rättvist, om landtmätaren af allmänna medel åtminstone finge skälig ersättning för sina till general-landtmätare-kontoret inlemnade renovationer af kartor och beskrifningar. Dåifordna tider de i landsorterne stationerade landtmätarne voro af staten aflönte, ålåg dem, att af alla kartor de författade, inlemna copior till general-landtmäterikontoret. Då lönerna sedermera indrogos, blef likväl denna skyldighet, i likhet med många andra onera, qvarstående som gammal häfd, medtager nu en betydlig del af den lönlöse tjenstemannens tid, och utgör, i penningevirde uppskattadt, en bevillning af mer än en åttondedel, i vissa fall en fjerdedel af hans årliga inkomst. Det obilliga häruti är påtagligt då det till och med drabbar hans efterlefvande. Vid en tjenstgörande landtmätares frånfälle är nemligen alltid en sådan större eller mindre kart-renovation att verkställa, hvartill ej ens sterbhusets tillgångar alltid förslå, utan måste renovationsbristen ofta bekostas af general-landtmäteri-kontorets medel. Många anse visserligen landtmätaren vara ganska väl aflönt för den tid han använder på sina förrättningsställen, men äro då i okunnighet om huru betydlig tid han vanligtvis i sitt hemvist använder på upprättandet af ägooch delningsbeskrifningar m. m., samt på renovationer till general-landtmäteri-kontoret, hvilka, såsom nyss omnämndes, upptaga till och med J:del af hans arbetsförtjenst. Uti Kongl. Maj:ts förnyade Landtmäteri-förordning den 20 November 1766 stadgas, att landtmätare skola efter ensteären), och då de redligen skött sin syssla, beräkna tour och befordringsrätt såsom competente sökande till landstatstjenster. Detta innebar då åtminstone någon ufsigt för den landtmätare, hvars i tjensten brutna krafter nekade honom vidare tjenstgöring på fältet. I 1827 års kongl. Landtmäteri-instruction förekommer visserligen ett förnyande af ofvannämnde kompetens, men med uteslutande af den mening, som åt det förra stadgandet gaf sitt egentliga värde, nemligen befordringsrätt efter ljensteåren), så att, ehuru kompetensen ej kan bestridas, allt likväl stannar dervid, då enligt vanlig praxis den äldre landtmätaren blir från förslag till en landstatstjenst utträngd af vida yngre landstatstjenstemän. I sistnämnde nådiga instruction fingo landtmätarne sig ålagdt, att, för vinnande af befordran till kommissions-landtmätare, upprätta karta med beskrifning öfver någon socken i riket. Utan att bestrida nyttan deraf för rikets geografiska kartverk m. m., och oaktadt Rikets Ständer sedermera beviljat anslag till gratificationer för upprättande af sockenkartor, måste hvar och en inse obilligheten att med detta arbete belasta lönlösa tjenstemän, som redan förut äro förs pligtade, att utan ersättning verkställa den tryckande renovationen till landtmäteri-contoret, då gratiflcationerne ej på långt när motsvara den möda och kostnad, som på ett sockenkarte-arbete nedlägges. Äfven genom sednaste författningen om mått och vigt hafva landtmätarne blifvit ytterligare betungade. Deruti föreskrifves nemligen, att från och med detta års ingång i alla egooch delnings-beskrifningar skall utsättas såväl nya som gamla ytmåttet å hvarje egofigur. Någon ersättning för landtmätarens härigenom betydligt ökade arbete synes åter alls icke vara påtänkt. Jordegare klaga redan ofta, och tyvärr icke utan skäl, att skiftesförrättningar ej blifva med erforderlig skyndsamhet verkställde. Stora olägenheter uppstå otvifvelaktigt härutaf, synnerligast derigenom, att jorden under en pågående skiftesförrättning vanskötes, hägnader få förfalla, och skogen utöfver behofvet afverkas m. m. — olägenheter som, derest de i penningar kunde uppskattas, mångdubbelt skulle öfverstiga landtmätarens arfvode. Men under nuvarande förhållanden, och med den brist på duglige tjenstebiträden, som redan uppstått, är det en absolut omöjlighet för den landtmätare, som har större förtroende, och flere förrättningar under handläggning, att alltid kunna fullgöra jordegares billiga anspråk på skyndsamhet. Blifver icke landtmätarens ställning snart och rättvisligen förbättrad, skola dessa olägenheter mer och mer ökas, då det dessutom är en gilven följd, att skickligare landtmätare skola, då tillfälle dertill yppar sig, nödsakas att söka sin utkomst på annat sätt, och sköta landtmäteriet säsom bisak eller helt och hållet draga sig derifrån, utan att deras rum ersättes af andra erfarne och duglige personer. Då sålunda, af hvad anfördt är, tydligen sig visar, att landtmätaren, långt ifrån atti proportion mot tidens kraf och stegrade anspråk på kunskaper och duglighet få sina vilkor förbättrade, till och med gått miste om honom af Kongl. Maj:t förut beviljade förmåner, och gång efter annan fått sig pålagde ganska tryckande skyldigheter, utan deremot svarande ersättning, torde ej mer än en tanke förefinnas om det trängande behofvet af en snar förbättring af hans vilkor. Utom det rättvisa och billiga deruti, att en tjensteman, hvars åligganden oundvikligen och Aa EE TEA . 3333