Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1856, sida 1

dade sig att dölja en tär, som perlade i hans vackra ögon, och han utbrast med leende ansigte: — Ah, det är ni! jag trodde redan, att ni blifvit hindrad att besöka mig. Det är mig kärt, mycket kärt, men... ni finner mig uti en egendomlig sinnesstämning ... min själ var ute på flygt ... ni skall sjelf få se ... Jag framträdde till fönstret och såg ut igenom detsamma. Det var också en anblick, som väl kunde locka en själ, som hölls fången, till en utflygt i det fria, ty den jordremsa, som låg framför oss, var lika så vacker, som förförisk. Från fönstret såg man emellan tvenne trädgrupper ut öfver parken och kastade liksom en blick på det glada, gröna Englana. 1 förgrunden omvexlade gröna ängar med rika sädesfält och grupper af jättelika ekar; i den vidsträckta bakgrunden, hvars horisont förlorade sig uti ett blåaktigt töcken, såg man än rykande skorstenar, än ett högrödt tak, som nyfiket tittade fram emellan gröna träd, än possessionaternes hvita villor, under det att taflans högra sida begränsades af stora landsvägen, på hvilken jag sjelf nyss förut kommit till S:t James. OÖfver allt detta utbredde sig den varma, klara sommar-aftonen lik ett fladdrande draperi, som icke döljer naturens sköna kropp, utan gör dess former ännu mera framstående. Detta skådespel fängslade mig längre än jag sjelt visste af; jag skådade tyst än till höger, än till venster, och slutligen stannade min blick vid den landsväg, på hvilken läsaren nyligen följt mig. Då m:r Sidney, som noga iakttagit riktningen af min blick, såg, att den fästade sig på landsvägen, pekade han dit på en grupp, på hvilken äfven mitt öga i samma stund kom att hvila.