Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1856, sida 1

— Der gär han, den stackars ärlige krämaren, sade han i låg och lugn ton; der går han, och det är hvarken girighet eller vinningslystnad, som förer honom på dessa vägar, utan endast kristlig kärlek och deltagande. Gud välsigne honom på hans pilgrimsfärd! — Amen! tänkte jag. — Ha! fortfor han något högre, och der gå hans båda söner och draga vagnen — och för hvem? — för mig! de raske gossarne, fattige, men frie som fågeln i luften! frie! och hvad är jag? — rik! rik, men fängslad, fastkedjad, och hvad väntar mig väl ännu? O tyst, tyst! se huru det herrliga landskapet ligger der så lugnt och fredligt, som om det vore omöjligt att någon sorg eller några bekymmer kunde finnas på jorden. Och likväl — huru många oroliga, klappande hjertan bär den ej! Det är en bild af mitt lif och min tillvaro! I dessa stilla dalar, i dessa skogar och hus dölja de sin sorg och sina tårar, äta de sitt torra bröd i sin fattigdom, och dock äro de lyckligare än jag, ty de känna likväl hopp, glädje och kärlek, de hafva likväl vänner, hustrur, barn! men hvad har jag? hvad kan jag kalla mitt i hela denna stora, vackra, vida verld? Intet, intet! Hans hufvud nedsjönk på hans bröst. Djupt upprörd betraktade jag honom; hans ansigte var så lugnt som det stilla vatten, hvilket ej nås af en luftfläkt, men det var blekt och sorgset. Jag närmade mig till honom, lade min hand på hans arm och sade till honom: — En vän har ni åtminstone — och det är jag. Han såg ånyo mot höjden. Hans mine förändrade sig, hans lugna, sorgsna drag lifvades plötsligt, hans ögon strålade och en mörk rodnad färgade hans bleka kinder.