Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1856, sida 3

Styckegods. Blodmiraklerna. Vi skulle kunna fortsätta denna lista utomordentligt länge; den bildar en lång och bred, blodig tråd igenom historien. Hvad som hos Judarne måste väcka den djupaste förfäran och bringa dem nästan till vansinne i anledning af de brott, för hvilka de beskyldes, var, att de, i trots af sin oskuld i dessa fall, sjelfve ägde en myth om, att blod nedfallit från himlen i ett slag af deras matvaror, den så kallade tekufo. De trodde således, att det var verkligt blod, och hvems kunde det väl då vara? Hvarför kom olyckan öfver dem? — Judarne äro ej heller det enda folk, som har en sådan mystisk tro. Enligt ett ställe i Lucianus är det sannolikt, att det pythagoreiska förbudet emot ätande af bönor härrörde derifrån, att man engång på kokta bönor upptäckt blod. Som sagdt, i förra århundradet, då upplysningen? tog sin början, var man genast färdig att hänföra alla dylika historier till den mörkaste vidskepelse eller till bedrägeri. Men företeelsen af blod på maträtter blef dock flera gånger bevisad genom ögonvittnen och handlingar, och härpå kunde ingen förklaring vinnas, förr än det, genom noggrann iakttagelse af trenne fakta, som inträffade åren 1819, 1821 och 1848, ändtligen lyckades att skaffa vetenskapligt ljus i saken. Den 2 Augusti 1819 fann man hos en rik bonde i Legnano vid Padua blodfläckar på ett fat polenta (maiseller hvetegröt); man bortkastade maten; men följande dagen visade sig: samma blodiga tecken på polentan. Presten efterskickades, för att välsigna och rena huset; men saken blef allt värre, blodet. visade sig nu äfven på ris-rätter och på brödet; sasta, böner, ja tillochmed utställning af det aldra heligaste visade sig fruktlösa, alla matvaror blefvo blodiga. Tusentals menniskor strömmade tiil stället och betraktade underverket såsom Guds straff öfver den rike kornjuden; ty han hade magasinerat ofantliga massor spanmål. Men en fördomsfri naturforskare, Sette, öfverbevisade folket om dess misstag, i det Han äfven i prestens hus frambragte dylikt blod ) och förklarade att det alldeles icke var blod, ntan en plantartad bildning. Folket öfvergaf sin förra tanke, ja, man försökte tillochmed att begagna det präktiga röda färgämnet till färgning; men 1820 upphörde hela företeelsen. Af samma art var tilldragelsen i Gerhards-qvarnen vid Enkirch, der ifrån den 20 Augusti till September 1821 blod visade sig på alla slags matvaror, så att ingen mera ville låta mala i qvarnen. År 1848 visade sig blod på potates-mos uti ett hus i Berlin, och då Ehrenberg kom för att undersöka saken, erhöllo vi genom honom den tillförlitligaste beskrifning och förklaring. Den röda färgen lät öfverföra sig på kött, bröd och många andra matvaror, utbredde sig småningom såsom ett rödt gele, hvilket kunde drypa såsom flytande blod och, då det torkat, såg ut som stelnadt blod. Under mikroskopet visade det sig att den röda substansen bestod af ett färglöst fluidum, hvaruti oräkneliga kroppar, liknande ytterst små röda prickar, rörde sig, hvimlade och darrade, hvarigenom Ehrenberg fann sig föranledd att förklara de små röda kropparne för infusionsdjur, tillägga dem en snabel såsom rörelse-organ och gifva dem namn af purpureller vidunder-monaden (Monas prodigiosa). Andre iakttagare hafva emellertid icke kunnat bekräfta detta och anse icke småkropparnes rörelse vara sjelfständig, utan hänföra den till den så kallade molecular-rörelsen, som också märkes på de , minsta atomer af oorganiskt ursprung, såsom krita, glasstoft, karmin, då de observeras i vatten genom ett mikroskop, och som antages härröra af strömsättningar i vattnet. De antogo således att den så kallade Monas prodigiosa icke är ett djur, utan en planta, ett slags mögel. Då de kroppar, hvilka frambringa blodfärgen, äro så utomordentligt små, låter sig deras natur svårligen bestämma; på en qvadratlinie kunna finnas ända till 64 milliener sådana varelser. Således är vidskepelsen tillintetgjord, utan att saken upphör att vara underbar. (Slut.) ) Jemnför 2:a Mosebokens 7:e kapitel 22:a vers. AA HAAiiiiiiiiihhhh ERE