Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1856, sida 2

hals. Då den vansinnige vände sig om och fick se hvilken det var, sem ropat hans namn, släppte han hästen i ögonblicket. — Hvad är på färde? frågade mr Sidney i en mild, men allvarlig ton. — Willy, svarade ryttaren, vill rida ännu längre; Willy har inte ridit nog — det är så roligt! — Ufter en kort paus fortfor han ifrigare: Jag vill rida ända till qvällen, ända tills det blir mörkt, om jag också inte skulle få någon middag! Ett rått gapskratt följde på detta utbrott, men den vansinnige från St. James smålog blott, gick ett steg närmare och sade, i det en af uppassarne meddelade honom hvad som förefallit, i en ännu lugnare och sastare ton: — Stig af, Willy! jag skall säga dig hvarför. Willy steg genast af hästen, på hvilken hans efterträdare satte sig upp, närmade sig till den talande och lutade med barnslig lydnad sitt öra till honom. — Du har haft orätt, fortfor denne, ty denna häst är inte ensamt för dig; dina kamrater här vilja också rida; i morgon eller öfvermorgon kommer väl turen återigen till dig. — Mr Sidney har rätt, svarade den detroniserade ryttaren med gråtande stämma; mr Sidney slår och binder mig inte, nej, han ger mig en shilling. Och liksom vore han alldeles säker på sin sak, öppnade han sin högra hand och räckte den till mr Sidney. Och han var äfven säker på sin sak, ty denne stack handen i fickan och gaf honom det begärda,