— Det är ju en märkvärdig menniska, sade jag och föll åter i djupa tankar. — Ni tycks interessera er mycket för mr Sidney, sir? sade underläkaren plötsligt i en något hvass ton och betraktade mig i detsamma forskande med sina grå, spelande ögon. Jag blef icke litet öfverraskad af denna oväntade blick; jag lärde deraf, att man inför obekanta personer icke alltför snart bör förråda sina känslor, och jag beslöt att från den stunden gå sörsigtigare till väga. Då han fortfor att stirra på mig med sin frågande blick, nödgades jag att svara: — Jag interesserar mig för alla, som antingen helt och hållet eller delvis äro beröfvade förståndet, och till dem hörer också mr Sidney. Då Jag sjelf gjort vansinniges behandling till mitt studium, bör ni väl inte förundra er öfver, att jag interesserar mig derför. — Ni har fullkomligt rätt! och jag beklagar blott, att jag inte kan lemna er någon tillfredsställande upplysning; men fråga mr Elliotson sjelf, kanske vet han mera, än han funnit för godt att säga mig. — Det skall jag göra vid tillfälle, svarade jag i likgiltig ton och tände mig en cigarr. Härmed slutades mr Derbys besök. Han aflägsnade sig och lemnade mig i en sinnesstämning, som icke ville blifva mig sjelf riktigt klar, ty den var mera förbittrad än deltagande och sorglig. Och hvarför var jag förbittrad och på hvem? — Ack! den som kunde göra sig redo för sinalkänslors svallningar, den skulle ef mera vara en gåta för sig sjelf; men sådan är menniskan : medan hon i sin stolthet