— —— — ä —— — — —— strifdes jag ej, utan uppsökte snart ett ensligt ställe, der jag ostörd kunde grubbla och fantisera öfver det, hvarpä jag ännu icke hade rättighet att tänka. Tredje Kapitlet. Ett samtal med en vansinnig. Sedan jag en halftimmes tid strukit omkring, närmade jag mig åter till lekplatsen, och ärnade just gå till käglebanan, då jag genom en högljudd ordvexling, hvari blandade sig en hes karlrösts rop och och skrik, lockades till den öppna ridbanan, der jag ylef vittne till ett verkligen komiskt, men tillika barnsligt rörande skådespel. Långs utåt ridbanans väggar sträckte sig ett slags galleri, hvarpå befann sig en hel mängd åskådare, förnämligast sjuke med deras uppassare. Ungcfär midt på banan stod i den mjuka sanden anstaltens beridare och höll en häst, ett spakt och godlynt djur, i ena tygeln. Rundtomkring hästen stod, i nysiken grupp, en hel mängd äldre och yngre karlar, hvilka alla tycktes med längtan afvakta sin tur att få stiga upp på hästen. På denne satt en man af redan framskriden ålder, med kal panna och grätt hår, som nedföll öfver hans ansigte, hvilket fordom tycktes hafva varit vackert och förnämt, men hvarpå vansinnet numera gräft sina fåror. Han hade ögonskenligen för några minuter sedan slutat sin ridtur och skulle nu stiga af, för att lemna plats, åt sin efterträdare, som redan länge med