— — — — Ä — — Utrikes Nyheter. ENGLAND. TI öfverhusets möte d. 14 Juli öppnades förhandlingarne om italienska frågan genom ett märkligt tal af lord Lyndkurst. Hurudan österrikiska ockrpationen af främmande länder är, yttrade han, känner man af erfarenheten. Det hette, att Österrikarne drogo in i Donaufurstendomena såsom vänner, för att beskydda dem, men de hade uppfört sig så, att innebyggarne kände den österrikiska ockupationen mer tryckande än den ryska. Uti Italien, der österrikiska ockupationen varat i 7 år, hade den ej förbättrat tillståndet, utan vidmagthållit det onda, den der förefunnit. Han (lord Lyndhurst) var öfvertygad, att Österrike ej, utan att tvingas af vestmagterna, skulle afstå från ockupationen, som sträcker sig långt utöfver de gränser, Wienertraktaten föreskrifvit för dess magt uti Italien, men han befarade, att Frankrike ej skulle lemna England behöfligt understöd till denna tvängsåtgärd. — Den neapolitanska regeringen, fortfor lorden, uppför sig på ett så skamlöst sätt, att den svårligen har sin like uti historien. Den är ännu sådan, herr Gladstone skildrade den för 4 å 5 år sedan. För närvarande fortgår i Neapel en politisk process, under hvilken det blifvit upplyst, att neapolitanska regeringen köpt falska vittnen och hotat personer med fängelse och andra straff, för att tvinga dem till falskt vittnesmål. Lorden visste, att vestmagterne gjort konung Ferdinand föreställningar, och i dessa dagar har hans svar inkommit; om detsamma ej är tillfredsställande, ligger orsaken deruti, att konung Ferdinand väl vet, det vestmagterna skola låta det stanna vid hotelser. — I legationerna hade belägringstillstånd och krigsrätter herrskat i 7 år, och under denna tid 200 sångar blifvit skjutne och 2000 till 6000 medbergare landsförviste (sensation bland åhörarne). De talrika offer, som försmäkta i fängelserna, lida otroligt af dessas osunda beskaffenhet. — I Parma hade Österrikarne tvertemot dess regerings vilja inställt anklagade personer inför deras krigsrätter, i stället för landets domstolar, och inspärrat parmesanska undersåter i Mantua. Oaktadt detta laglösa tillstånd länge herrskat i Parma, hade engelska gesandten, hvars närvaro så väl behöfves, först helt nyligen, infunnit sig på sin post, och han hetes ej vara vänligtsinnad mot Italienarne. — För Sardinien, som, i likhet med England, har en fri författning och kämpat vid dess sida på Krim, måste hvarje Engelsman känna det lifligaste intresse. Men Sardinien befinner sig i en farlig ställning dels genom partierna i sjelfva landet (de radikale, ultramontanerna och presterna, hvilka i kyrkogodsfrågan visat den hätskaste sinnesstämning mot regeringen), dels genom Österrikes hat. Osterrike hatar Sardinien emedan detta är ett fritt land, som föregår det öfriga Italien med ett farligt exempel. Med en gammal kärings ilska hade Österrike i seqvesteringsfrågan uppträdt mot Sardinien. Den stora österrikiska truppsamlingen vid dess gräns hänger som ett svärd öfver dess hufvud och utarmar Sardiniens finanser, emedan det härigenom tvingas hålla en större truppstyrka på benen, än annars kunde komma i fråga. För vestmagterna måste detvara pligt och hederssak att understödja Sardinien, i nödfall med vapenmagt. — Han (lorden) ville tillrope hela Italien att för ögonblicket aslägsna tanken på ett italienskt rike och afhålla sig frän hvarje revolutionär rörelse, som lätt kan undertryckas af Österrike. Han var också öfvertygad, att det stora slertalet af Italienare är moderat sinnadt och inskränker sina önskningar till en oväldig lagskipning och en rättsinnad och klok administration. I legationerna kände sig befolkningen tillfredssfälld, sålänge den hade fransk lagskipning, och förvaltningen fördes med redlighet; i Toskana hade den gode Leopolds lagar gjort folket lyckligt, och i Sardinien herrskar för närvarande tillfredsställelse och välmåga. De moderata Italienarnes önskningar skulle lätt förverkligas, om blott vestmagterna ville uppträda gemensamt. Endast häraf kunde Italien vänta något godt. Han hoppades, att lord Clarendon skulle gifva den försäkran, att vestmagterna komme att gemensamt och kraftigt uppträda gentemot de italienska regeringarne. Af Österrike är ingenting att hoppas, ty det hyllar den åsigt, att folken äro till för regeringarnes skull och ej regeringarne för folkens. Det finnes icke en liberal tanke i det österrikiska systemet, och huru afskyvärdt är det icke, när det användes i ett främmande land och upprätthålles med bajonetter! På detta tal svarade utrikesministern lord Clarendon, att han beklagligtvis ej kunde framlägga italienska notvexlingen, emedan den ännu ej vore fullständig. Engelska regeringen, fortfor lord Clarendon, kan ej ha för afsigt att med vapenmakt förändra tillständet i Italien. Inblandning i främmande länders angelägenheter är i allmänhet fördömlig och kunde blott försvaras såsom oundviklig. Han hoppades att Italienarne med erfarenheten för sina ögon ej skulle försöka en revolution, som ej kan grundlägga deras varaktiga lycka. Sedan Pariserkongressens forhandlingar om Italien hade nu tre månader förflutit och engelska regeringen hade under den tiden ej lagt armarne i kors. Tyvärr hade det svar på vestmagternas i högsta grad vänskapliga föreställningar, hvilket inlupit från konungen af Neapel, va— SUTEISNENERAE PTIN WEAR SOME ATTONRNENN REAR ABIT FLIKAR —