och sitt högmod vill herrska öfver länder och nationer, är hon nästan aldrig i stånd att bedöma sitt eget jag och ännu mindre att utgrunda det plus eller minus, som i dag drifver henne till upphöjda, i morgon till löjliga handlingar. Under det att otaliga fantasibilder, i allehanda skepnader arbetade inom mig, för att leda mig på en väg, den jag under min granskning ännu icke beträdt och ej heller vågade beträda, blef det mig så trängt, ensligt och mörkt i mitt tysta rum, att jag började längta efter Guds gyllene sol och ilade ut i parken. Just då jag derute inkommit på en lång och bred väg, upptäckte jag i andra ändan af densamma en hög gestalt, som kom mig till mötes, och som icke var någon annan än den hvansinnige från St. James. Jag ärnade begifva mig till honom, då i detsamma en annan kom mig i förväg; det var krämaren Phillips, min reskamrat, som framkom från en sidoväg och långsamt och likgiltigt närmade sig till mr Sidney. De voro icke ensamme, ty utom andra främmande voro ock flere uppassare i närheten. Jag såg att mr Sidney stannade och såg lugnt på krämaren. Denne framträdde till honom samt helsade artigt, men kort. Den vansinnige besvarade helsningen med en nick — men vidare såg jag icke, ty jag stod allt för längt ifrån dem, för att närmare kunna iakttaga dem båda. Och hvarför skulle Jag just iakttaga dem? Hvad angick mig deras samtal eller deras förhållande till hvarandra, och huru kunde jag interessera mig derför? Jag vet icke hvarför? Men jag kände mig förunderligt beklämd och skyndade hastigt bort till en annan del af parken, der jag blandade mig ibland de lekande, springande och arbetande. Men äfven der