Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1856, sida 2

Styckegods. HEÄ) SsHaAt. Ett litet roligt bevis på, huru djupt rysshatet är i Sverge, förekom härom dagen i en handelsbod i Upsala. En bondgumma inkom och bad få köpa af detsamma ypperliga rågmjöl, hon nyligen förut derstädes erhållit och hvilket hon sade vara det bästa hon någonsin fått. Som det var slut i mjöllären, måste nytt förråd hämtas, men när gumman fick sigte på — ryssmattan (hon hade äfven förut erhållit ryskt mjöl), flydde hon undan såsom för en pestsmittad, bedyrande att, churu fattig, vore hon ändock ej så usel och oredlig att hon behöfde äta ryssmjöl på sina gamla dagar. Också en Martyr. I Halmstads-Bladet läses följande: Knåähundar, som vanligen äro de minst nyttige bland husdjuren, kunna dock någon gång, liksom fordom de vördade gässen på det gamla kapitolium, med sin skarpa aktgifningsförmäga antyda och fästa uppmärksamheten på en öfv gande fara och derigenom tillfälligtvis blifva rdeles nyttiga. Så har det inträffat vid en eldsvåda, som hvI! a har förstört landthandlanden hr Hammars egendom i Ullared. Elden utbröt, såsom förut Hlirvit berättadt, midt i natten. Ilr llammar väcktes ur sömnen at en liten hund, hvilken låg i rummet och som ej kunde vara stilla, men han fäste ej afscende deruppå, utan hutade åt hunden och böd honom vara tyst, samt lade sig att sofva. Men då hunden ånyo väckte honom med sin oro, tänkte han; att tjufvar möjligtvis vore i huset, hvarföre han gick ut i handelsboden, men fann allt der tyst och stilla, gick sedan på kontoret och när han äfven der ej märkte till något, begaf han sig till packboden, der han möttes af en häftig eld. Nu märkte han den öfverhängande faran, och att det enda, som kunde göras, var att väcka tjenarne för att rädda deras lit och lösgöra kreaturen. Detta lyckades, men ingenting vidare, ty han kunde ej en gång få ut sina handelsböcker och reverser. Frågas nu, huru gick det med allas räddare, den lille hunden? så nödgas vi gifva det ledsamma svar, att han ensam blef innebränd.? Ett lejon anfaller en brudskara). Den 4 Augusti 1844 mottog jag en beskickning, från innevånare i Mahuna, lejonens paradis. Jag anlände vid solnedgången till den duar som kallat mig. Då jag fann ofantliga brasor, ja riktiga bäl rundt omkring hägnaden, tillsade jag att de icke skulle tändas, och uppsökte genast den post jag skulle innehafva för natten. Duaren låg på en bergshöjd, som beherrskade en brant sluttning och omgafs af en häck, åtta fot hög. Lejonet brukade hoppa öfver denna häck, än på ett ställe, än på ett annat, och då hägnadens omkrets var mycket vidsträckt, hade jag ganska svårt att gissa hvar det skulle bryta in deuna natt. Genom undersökning upptäckte jag hvad väg det vanligen tog, och stälde mig sedan hundra steg utanför duaren, just på lejonets väg, till stor förvåning för araberna, som sade: stanna icke der, det skall gå öfver din kropp. Då de sågo att jag icke lyssnade till deras anmärkningar emedan denna post passade mig, skyndade de att tillföra mig mattor och kuddar, samt ordnade åt mig under stjernklar himmel ett ganska trefligt läger. Sedan kom en ymnig qvällsvard, hvaraf jag smakade föga; och som ghul, varulfen, icke skulle komma förrän sednare på natten, så täcktes herrar araber tillbringa en stor del af senqvällen hos mig. Det var ett slags aftonsamqväm, hvari hvar och en på b vis berättade många mer och mindre rysliga äfventyr om lejonen. Under atvaktan att vårt lejon begifver sig på väg för att träffa mig, vill jag bland dessa många ärventyr berätta ett som jag minnes: När en arab, som tillhör ett stort tält7, skall gifta sig, bjudes mycket folk, bruden hämtas hos sina föräldrar för att föras till sin brudgums boning. Hon föres uti en bärstol, och bösseskott sparas icke på vägen. Men alla bröllop äro icke lika. Om några hållas med stort antal gäster, då brudparet omgifves vid högtidligheterna af rikt klädda och vackra ryttare, så har här liksom hos oss, stundom ett och annat brudpar ingenting att ens betala fiolerna, som spela för dem. Smail var i denna belägenhet, hans sista styfver hade gått åt för att betala sin tillkommandes pris. Också hade han församlat blott närmare slägtingar, och på utsatt dag begaf han sig med dem till sin blifvande svärfader. Man smorde sig med fårkött och kuskussu: brölloppsmältiden slöts, hvar och en affyrade några patroner, och gömde andra till hemfärden. Man brydde sig icke om att underteckna kontrakt, af det enkla skäl att ingen af vittnena kunde skrifva, och när qvällen kom, skiljdes man och önskade hvarandra god lycka. Mannens duar var en knapp fjerdingsväg derifrån, det var klart månsken, brudparets följe utgjorde nio skjutgevär, hvad kunde man frukta på vägen? Men är det icke ofta just då man minst förmodar det, som en orostiftare kommer? Säkert var att dessa menniskor gingo lyckliga, beledsagade af slägtens välsignelser, och underläto visst icke att sjunga, fastän visserligen på en annan melodi, såsom hos oss: Framåt, framåt, du bröllopsskara, Framåt, framåt, hvarenda en! Smail gick först jemte sin hustru, och hviskade med henne om den lycka, som väntade henne under hans tält. Den nygifte mannens vänner följde efter försynta på några stegs afständ. sköto emellanåt ett skott i luften, och bruden nöjde sig med det krut, som brändes till hennes heder, i brist på mera. Hittills hade allt gått förträffligt. Men plötsligt visade sig en afundsjuk, som man icke hade inbjudit, och som icke fröjdar sig af annat än elakhet, under gestalten af ett ofantligt lejon, som låg tvärt öfver vägen, der den sorglösa ungdomen framgick. Man var ungefär blott halfvägs mellan duarerna, och det var lika farligt att gå tillbaka, som fram.