Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1856, sida 2

2 — EFCFC)7 F— — ——— Rättegänesoch Polissaker. En vildsint och oregerlig sälle. muraren Johan Jonsson, boende på Otterhällan, hvilken såsom känd öfversittare hos mången injagat skräck, har omsider nåtts af lagens straffande arm; ty i går stod han inför polisens dombord, tilltalad i tvenne mål. För det första hade han sistlidne Söndag kl. 6 på morgonen å allmänna vägen i Majorna öfverfallit och slagit muraren C. O. Ljungberg, och natten tilligår vid tolftiden hade han å vägen i Hästhagen med lifsfarligt vapen sårat stenhuggaren A. M. Svensson i ansigtet. Ljungberg berättade, att när han i sällskap med en annan person vid berörde tillfälle råkat Jonsson nära Kustens torg, hade denne bjudit målseg. på en sup, men då L:g trodde det Jonssons afsigt härmed var att locka honom afsides, för att komma åt honom-?, afslog han inhjudningen. hvarefter Jonsson följde honom ett stycke framåt vägen, men i detsamma gaf han honom några slag i ansigtet med knytnäfven, hvaraf dock icke någon åkomma följde. Svensson uppgaf, att då han jemte tvenne bekanta vid sagde tid utkommit från Knapens värdshus på vägen, hade Jonsson der trätfats i sällskap med en annan person. Utan någon anledning hade Jonsson fattat Svensson uti kragen, hvaremot målseg. för att värja sig tagit fast uti Jonsson, dervid gräl uppkommit, då Jonsson med knif tilldelat Svensson ett skärande å högra käken vid munnen, hvilket för lifstiden kommer att medföra ett vanställande ärr i ansigtet. Inlemnande Svensson derjemte en läkareattest. så lydande: Stenhuggaren A. M. Svensson, hvilken på egen begäran blifvit af mig besigtigad i afseende på ett honom sistl. natt tillfogadt yttre våld, har på högra käken, snedt utåt ifrån munviken, ett med skärande instrument tillfogadt, på yttre sidan ett tum långt, sår, hvilket nästan lika långt på insidan, genomträngt alla käkens mjuka delar. Utom ett mera eller mindre vanställande ärr efter läkningen, kan icke något framtida mehn af skadan följa. Detta allt betygar jag såväl på grund af förut aflagd embetsed, som ock med denna min edliga förpligtelse: så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ. Majorna vid Göteborg d. 22 Juli 1856. A. G. v. Betzen. Med. D:r Å Chir. M:r. illtalade Jonsson var numera en helt stilla och beskedlig menniska, ty han bekände båda tillmälena, sökande dock ursäkta sig med att om han icke dragit knif mot Svensson, denne jemte kamrater säkerligen tagit lifvet af honom. Efter fullbordadt dåd hade Jonsson kastat knifven från sig, men hvarest, sade han sig icke veta. För ransakningens vidare fullföljd öfverlemnades målet till Säfvedahls häradsrätt och Jonsson förpassades till länshäktet. — Då man som oftast läser i tidningarne efterlysningar om å värdshusen försvunna hattar och käppar, som dock sällan återkomma till egarne, torde följande tilldragelse icke böra förbigås, hvaraf inhemtas att en hatt-tjuf i dessa dagar blifvit gripen på bar gerning eller med corpus delieti på hufvudet. En snickare Nilsson, hade vid besök här i staden sistlidne lördag uti en butik köpt sig en hvit rothatt för 6 rdr. Efter intagen förtäring på ett värdshus vid Torggatan, skulle han lemna stället, men hatten, som han vid ankomsten upphängt på väggen, var då sin kos, och i dess ställe presenterade sig en gammal smörjig mössa. Förargad öfver missödet med den nya hatten, men icke förlorande modet, begaf mannen sig ut i staden på spaning, dervid mången hatt, som passerades, togs noga i skärskådande, men förgälves, tills poliskonstapeln Danielsson träffades vid Kungstorget, hvilken på fråga upplyste att han nyss förut fått fast uti en dylik hatt, som han upptäckt på hufvudet å manspersonen Anders Eliasson, hvars klädsel och utseende icke tycktes stämma öfverens med den nya hufvudbonaden. Vid påseende befanns det också vara Nilssons försvunna hatt, som Eliasson promenerat med på torget. Den sålunda lyckligen äterfunna hatten återställdes derpå till egaren, men Eliasson fick krypa i kurran. Vid polisförhöret i måndags, nekade Eliasson icke allenasi till att lördagen ha innavarit å det värdshus der hatten kneps, ehurn flere personer kunna intyga sidant, utan äfven påstod sig icke vilja skiljas vid hatten, som han skulle ha köpt, naturligtvis al en okänd mansperson, för 3 rdr, hvilken han till på köpet trakterat med nägra supar och lånt sin mössa tillsvidare på det den beskedlige mannen icke måtte behöfva att gå barhusvad. Poliskammaren fäste emellertid icke något afseende å denna förklaring, utan remitterade målet och lät insätta Eliasson i stadshäktet, der han nog har tid att fundera på det vanskliga uti att å värdshus I knipa en annans hatt.