Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1856, sida 1

— Men huru blef han då sjuk? hv ningen dertill? — Hm, ni frågar mycket och vill veta mycket .. här finnes emellertid ingen, som vet det . . . och nu har han mycket mera sällan sina anfall än förut? — Men hafva då de, som fört honom hit, inte kunnat meddela något om orsaken till hans sjukdom? — Det vet jag inte, sir! . . dessa efterforskningar angå mig ej ... Så vidt jag vet, känner ingen det ringaste derom. IIonom sjelf kan man cj heller examinera derom, ty då blir han alldeles som käringen emot strömmen . . . Han skrattar ordentligt ut en ... ja, jag försäkrar cr, sir, han har redan flera gånger skrattat ut oss och formligen gjort narr af 088 ... det är den värsta arten af vansinne, på detta sätt är det inte värdt att tänka på någon radikal bättring. — Huu har ni behandlat honom, om jag får lof att fråga? — Hm, huru skulle man väl kunna behandla honom annorlunda än man behandlar galningar: man måste sköta honom med våld. — Hvad är det ni säger? — Ja, det är naturligt .. Ni skulle bara se honom, när han börjar på! Då han är förnuftig kan han sköta sex, men när han får sitt anfall, kan han gerna taga tio på sitt samvete. Min Gud! jag glömmer aldrig den dagen, då han kom hit, och vi törsta gången hade den äran — o ve! jag var just närvarande jemte mr Lorenzen och några handfasta karlar, då han vaknade ur en sömn, hvari han fallit. — Hvar är jag! hvad vill ni mig, mina herrar? — Och då han säg att han var fängslad med en bröstrem, som gick tvertöfver hans säng, sönderslet han den i ad var anled