Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1856, sida 1

att de stodo i godt förhållande till hvarandra; samtalet fortsattes en god stund på samma sätt, och jag kunde tydligen deraf märka, att mr Bromfield icke var en sådan prest, som gick och hängde hufvudet. De rön, jag sedermera fick tillfälle att göra, styrkte mig till fullo i denna tanke. För öfrigt var han en högst originel menniska, som, då man undantager hans hvita halsduk med de långa snibbarne, hans svarta klädesväst och hans långa svarta rock, icke hade det minsta presterliga hos sig. Mr Bromfield hade aldrig varit synnerligt begifven på abstrakta studier, och tycktes numera, sedan han genomgått många pröfningar och omvexlingar, vilja hålla sig skadeslös för dessa, genom att helga resten af sin dyrbara tillvaro åt Epikurus och hans lära. Han hade förut varit en berömd predikant i en välmående engelsk köpstad, men nödgats lemna denna inbringande plats, jag vet icke af hvilken anledning; och på kungiig befallning, som icke tålde någon motsägelse, måst begifva sig ombord på ett skepp, som var bestämdt att företaga en treårig verldsomseglingsoch upptäcktsresa. Mr Bromfield hade föredragit det treåriga vistandet på sjön framför ett lika långt uppehåll på ett ännu obehagligare ställe. Efter öfverständen pröfvotid återvände den gode mannen till England, och det var icke underligt, om ett så långt vistande bland vildarne icke bidragit att göra honom tamare. Det varade således icke länge, förrän han äfven blef nödsakad att taga afsked från Hennes Majestäts flotta. (Forts.)