Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1856, sida 2

Ttv, SJ Styckegods. Bland de hexcrier herr Le Tort under sina representationer utförer, är ett konststycke, det han kallar: De förtrollade stakarner. Detta tillgår sålunda, att han låter elektriciteten verka medelst stakarne, dem han sätter i händerne på personer, som dertill sig anmäla, hvilka vanligen utgöras af unga pojkar. Det är klart att då elektriciteten börjar verka, de som hålla stakarne få känning deraf, hvilket vanligen föranleder dem, att, under publikens skratt, kasta de underbara stakarne i golfvet, sedan deras motstånd visat sig föga löna mödan. Då vid cen representation i Stockholm nämnde produktion skulle utföras, och hr Le Tort anmodade några af åskådarne att uppträda på teatern och fatta tag i de underbara stakarne, uppreste sig en minst 7 fots lång man, utropande: ?Vänta! Jag kommer i Mannen, en schåare från Skeppsbron, var en rikiig Goliath, väderbiten och groft bygd. Då han tagit plats på teatern, såg det ut som skulle hela huset hvila på hans bastanta axlar. Med all den kraft, hvaraf han var mäktig, grep han om de underbara Stakarne, och tog sig derunder ut som en liten kyrkengel framföre en altare-tafla. Bäst det var började elektriciteten verka. PAj! — för fan! — ropade jätten. Nu gjorde han med sitt spelande ansigte ett s. k. bondgrin, hvilket bland åskådarehopen utöfvade den effekt, att ett allmänt slatskratt utbröt; derefter intogs kroppen af en skakning och skälfning, som ökades hvarefter jätten, medelst vridningar på densamma, sökte frigöra sig derifrån. Slutligen blef han utledsen att se sig vara föremål för ett slikt löje från de talrika åskådarnc, slog de fördömda stakarne i golfvet och utropade: Det skall fan vara med om ett sådant här trolleri! Befriad omsider, torkade han kallsvetten från pannan och lemnade salongen, under försäkran, att uppsöka polisen för att få ett slikt trolleriv förbjudet. (S. B) Hett klokt djur. Omkring kl. 11 d 29 Maj gick hr Henry Carr från Ducham öfver sin egendom tillsammans med några goda vänner, då deras uppmärksamhet väcktes af en liten hist (Cpony?), som tillhörde m:r Carr och som nu kom springande emot dem. De ville klappa djuret, men detta lyfte hasvudet i vädret, gnäggade starkt och sprang hastigt fram öfver ängen till en stengärdesgård, som vette ut åt vägen. Under vägen stannade det, såg sig tillbaka, närmade sig åter sin herre och sprang sedan tillbaka åt samma håll. M:r Carr och hans vänner sågo tydligen, att djuren ville förmå dem att följa efter, och då de gjorde så, visade hästen synbara tecken till glädje. Ian förde dem bort till kanten af en park strax invid stengärdesgården och började der åter att gnägga häftigt. Det var halfmörkt, men de tyckte sig dock upptäcka något i vattendammen och hörde ett ljud likasom från en drunknande. En af sällskapet, m:r Coxon, sprang genast ut i vattnet, och snart lyckades han äfven få