Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1856, sida 1

Då iag således befann mig ensam i mitt rum, stälde jag ånyo detta beundransvärda fenomen för mina ögon, och det var icke underligt, att jag, — då jag undersökte mina båda rum, som jag alltid plägar göra på resor, innan jag lägger mig — i det jag från det ena rummet gick in i det andra, trodde mig se hang höga och mörka gestalt, med det tåligt nedböjda hufvudet och den ojemförliga hållningen, stå framför mig och frågande betrakta mig. Slutligen lade jag mig till hvila och tillslöt ögonen; men ännu beständigt stod han för mig, och först sedan jag gjort många fåfänga försök att falla i sömn, inslumrade jag ändtligen, men drömde oupphörligt om honom. Var det en spegelbild eller en dunkel aning från detta fantasiens obekanta land, som ville förkunna mig, att denna varelses öde skulle komma att stå i en ännu obekant förbindelse med mig? Jag vet det ej, men så var det. Då jag följande morgon vaknade efter en orolig sömn, lyste redan morgonsolen in till mig. Jag for med handen öfver pannan och öfvertänkte allt, hvad jag föregående aftonen sett, tänkt och anat, och hvad jag nu för andra gången genomlefvat i min dröm. Då klappades det på min dörr, och direktören inträdde fullkomligt påklädd till mig. — Aha! ropade ban, då han såg mig i sängen, ni är således en sjusofvare — nå, nå, det skall snart förändra sig. Här är man tidigt på benen, ty här är nog att göra hela dagen, och hos oss får ni snart lära er att taga morgonstunden i akt. (Forts.)