Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1856, sida 1

heten öfvergått till förtviflan. Endast så kunde denna menniska hafva fallit, det blef mig efterhand klart; men, tänkte jag, om nu hopplöshetens dimma kunde skingras och förtviflan utrotas, skulle då också icke vansinnet kunna besegras? Jag måste tillstå, att denna åsigt hade någonting för sig, som uppfylde mig med hopp. Och på denna marmorhvita panna, som bar det gudomligas oförfalskade pregel, i dessa lidande drag, i dessa djupa ögons strålande blick låg någonting så outsägligt förständigt och snillrikt — snillrikt? — Kan en vansinnig vara snillrik? Denna fråga hade jag hittills ännu aldrig gjort mig. Åtminstone är det säkert, att en vansinnig lika väl som en själsfrisk kan hafva en snillrik fysionomi, och hvarför skulle han icke kunna hafva det? Jag känner många högst snillrika menniskor, hvilka hafva ett ingalunda mindre än snillrikt utseende, och, tvertom, många enfaldiga, hvilka vilseledt mig med ett skenbart snillrikt yttre. Således måtte ju också en vansinnig kunna se snillrik ut, utan att vara det, och hvarför skulle han öfverhufvud icke kunna vara snillrik? Det gifves ju många vansinnige hvilka endast gå vilse i en riktning, men för öfrigt äro mycket förståndiga, utomordentligt begåfvade och fördomsfria menniskor! — Ack, menniskoanden är så utomordentligt elastisk, att vi lika litet kunna beräkna dess spännkraft, som mäta dess förmågor. Dock — jag förlorar mig i hypothesernas oändliga rike; men det föremål, jag har för mina ögon, nödgar mig dertill. Dessutom är jag ju skyldig läsaren räkenskap för det intryck, den vansinnige från St. James gjorde på mig; han skallju lära känna honom genom mig; han skall ju i sällskap med mig följa de psykologiska forskningar, som denna märkvärdiga menniska nödgat mig att anställa.