Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1856, sida 1

upplysta byggnaden, då han i en ton, som på en gång uttryckte glädje och sorg, utbrast: — Ack der är det ju, det gamla St. James. I det han derpå gaf sina söner en tyst vink, som desse genast förstodo och åtlydde, aftogo de alla tre sina små mössor, och med ögonen fästade på byggnaden höllo de under djupaste tystnad en kort bön. Detta uppträde hade, under den tystnad, som omgaf oss, något ovanligt högtidligt och rörande. Jag stod tyst vid deras sida utan att störa dem. Då de slutat sin bön, och de trenne mössorna återigen sutto på sin plats, slog fadren armarne i kors, stödde hakan emot högra handen, och jag såg huru han med ohycklad rörelse tyst skådade ned på den framför oss liggande byggnaden. Sedan hans ögon en stund vederqvickt sig af denna anblick, lit han handen under hakan sjunka, en djup suck gaf sig luft ur hans höghvälfda bröst, och han mumlade knappt hörbart dessa ord: — Så är jag då återigen hos honom. — Gud gifve, att det snart måtte blifva sista gången! -— Har ni någon slägting eller vän i detta hus, mr Phillips? frågade jag sakta och vidrörde hans arm. — Någon slägting? Nej! svaradezhan och skakade vemodigt på hufvudet, men en vän?, . . en vän . Ja, det kan väl hända . . . Jag är ju här hans ende vän . .. ja, sir, jag har en vän dernere. — Och befinner han sig ibland de sjuke eller de friske? Här hörde jag åter detta betydelsefulla hm! som han plägade utstöta, så ofta jag ville hafva ett bestämdt svar på min fråga. Dock tillade han denna gång, ehuru något tvekande och med osäker stämma: — Den, som jag menar, befinner sig ibland de sjuke,