Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1856, sida 1

Vi båda jullvuxne hjelpte ännu en gång till att skjuta vagnen framåt, ty det bar återigen uppför en backe. Några få minuter derefter stodo vi uppe på backen, och nu befunno vi oss invid stora landsvägen, som här är mycket bred och, liksom hos oss i Tyskland, på sidorna planterad med poplar. Månen var redan uppgången, vi stannade och sågo framför oss ett öppet, leende, af månskenet helt och hållet belyst landskap. Ungefär ett godt bösseskott framför oss låg i en ofantligt bred och jemn dalfördjupning och till en del dold af stora trädgrupper, en ovanligt lång och hög byggnad, hvars ljusa färger i denna belysning mötte äskådarens ögon. Dess trenne säningar voro, så vidt man genom träden kunde urskilja, alla upplysta, hvilket gjorde ett utomordentligt vänligt intryck i det tysta aftonlandskapet. Framför byggnaden sträckte sig en temmeligen stor park, och det förekom mig i det obestämda månskenet, som om jag här och der emellan trädgrupperna kunde urskilja hvitmålade bänkar. Rundt omkring hela parken var anlagd en hög stenmur, vid hvilken man på samma afstånd upptäckte några små hus eller torn, från hvilkas runda fönster utströmmade ett svagt ljussken. Afvenså kunde man, fastän mycket otydligt, framom muren urskilja en graf, som var fyld med vatten, och öfver hvilken vid hvarje torn gick en liten träbro. Det hela hade således utseende af en vidsträckt, icke illa försvarad fästning. Allt detta märkte jag likväl icke i första ögonblicket, ty mine följeslagares, i synnerhet den äldres märkvärdiga uppförande ådrog sig hela min uppmärksamhet. Vi hade nemligen knappt hunnit till. öfversta delen af backen, hvarifrån vi först upptäckte hela den