häst. Upp med dig, Bob!Ä raskt Will! nu skall jag hjelpa er. Gossen reste sig långsamt och började ånyo sitt arbete. Fadren sköt på den ena sidan af den stora korgen, jag på den andra, och så gick det lätt och fort framåt. Det dröjde emellertid icke länge, förrän vägen: återigen blef jämn och hård, vagnen framrullade nästan af sig sjelf, och vår hjelp var icke mera af nöden. Ä Fadren gaf mig en vink, att jag skulle hålla mig några steg efter, och sade derpå i hviskande ton: — Ni må inte tro, sir, att jag forirar för mycket af mina gossar. Jag vill på intet vis, att de skola anstränga sig öfver sina krafter, .men den här gängen var det nödvändigt. Jag har sjelf tänkt på att ett par dugtiga doggar skulle vara bättre till detia arbete än barnen, och jag vet mycket väl, att en ordentlig skolgång är dem nyttigare; men jag har inte på läng tid haft dem hos mig, och kande derför omöjligen så snart skilja mig ifrån dem. — Det är så svärt att skiljas åt. — Men medan de äro hos mig, te de hafva någonting att göra. Den der Bob or mig eljest för mycket öfver hufvudet, och derför fann jag mig nödsakad att denna gång låla honom draga. Det vore ju som sagdt bättre, om ingen af oss behöfde det, men det är nu en gång inte så. Pör öfrigt är det första gången, och ett arbete, som man inte är van vid, faller sig alltid surt. Den der vagnen köpte jag först i går, ty förut gick jag alltid med mina kramvaror på ryggen — se så, nu vet ni alltsammans. (Forts.)