na afgöra efter behag? — Om sålunda stats-religion är ock blir en orimlighet, likasom ifall man talte om en provins-religion, en härads-religion, emedan det icko är staten, provinsen eller häradet, som hafva religionen, utan denna helt enkelt är menniskans, individens, okränkbara tillhörighet, så innebär den tillika ett våld, emedan den ålägger wenniskorna en religiös öivertygelse, d. ä. tro, hvilken aldrig kon någon åläggas, emedan den beror på en andens fria emottaglighet, samt föder slutligen ett genom alla samhällets lemmar genomfördt skrymteri, då den tvingar menniskor att i det yttre uttrycka en anuan bekännelse än de i sjelfva verket hysa. Vare detta nog tillsvidare, för att försvara det påståendet att en stats-kyrka är icke blott någonting orimligt och okristligt, utan dessutom en demoraliserande tvångs-institution. Återstår att närmare utveckla begreppen kyrka och tro, om hvilka mycket blifvit sagdt, men åtskilligt dock återstår att säga. ! En temligen enfaldig och ganska tråkig insändare ordar i Sv. Tidn:n vidt och bredt om I de smädelser, som illviljan. m. m. sådant utgjutit öfver afl. kon. Carl XIV Johan, med anledning af den sorgligt ryktbara s. k. Rulelfonben. Ins:n, för hvilkens uppsats Sv. Tid:n med nöje lemnat plats, tyckes vara någon äldre beskedlig man eller dame, som icke så noga känner sakerna eller brytt asig om att taga reda på desamma, men ändock tycker det vara roligt att få tala i ämnet. Hans långa och nöjsamma? tal har emellertid föranledt Sv. Tid:ns egen red:n att rörande samma famösa fond meddela några upplysningar, af hvilka de flesta äro temligen kända, men hvilkas framställning i Sv. Tid:n torde tarfva någon justering. De ifrågavarande upplysningarne äro följande: Under Rverges penningebotryck 1812, hvartill kom minasväxten detta år, beslöts i statsrådet, att man skulle söka få ett lån af Ryssland af 5 millioner, hvilket till lättnad för Ryssland och då man förutsåg, att man akulle så väl för landets som för armåens behof nödgas införskrifva rysk säd, föresloga kunna utgå i spanmål. Med all aktning för Sv. Tidn:ns bemödanden, att gifva det Ryska lånet skenet af en menniskovänlig hjelp å Sverge i nödens stund, torde vi få erinra, att förbållandet just icke var sådant. Då Carl Johan dref in fåderneslandet i den ryska alliansen, tyckte Svenskarne att han af Ryssland borde begära åtminstone nåyon ersättning för våra krigskostnader, hvartill England gifvit 500,000 St. Statsrådet yrkade derför, att kejsar Alexander borde åtminstone förmås, att gifva oss ett län på 5 mill. rubel. Men Carl Johan, som frukp tat att kompromettera högre intressen, lät nöja sig med 14 mill. rubel, och lät t. o. m. detta lån, som Sverge förband sig att betala, lemnas under formen af en personlig väli vilja å kejsarens sida emot kronprinsen at Sverge, såsom ock Sv. Tid:n upplyser, då den yttrar: Åbo-traktaten (den 30 Aug. 1812) innehåller också i dess 7:de punkt. Såsom ett bevis på H. M. kejsarens personliga vänskap för H. K. H. kronprinsen af Sverige och hans uppriktiga önskan att gå sin bundsförvandts intressen till mötes, förbinder sig H. M. kejsaren att bistå Svergo med ett lån af 1,500,000 rubler, och får det bero på H. M. kejsaren sjelf, antingen han vill betala ifrågavarande sutama hel och hållen eller till en del i penningar elier också i spanmål och mjöl. H. M. Konungen af Sverge förbinder sig på det kraftigaste att återbetala detta län till kejsaren inom förloppet af sexton månader efter Norges förening med Sverge. Detta lån erhölla dels i penningar, dels i spanmäl och mjöl, samt användes dels till lån och undsättningar för landets behof i allmänhet, dels till armeen och flottan. Detta lån, ehuru antecknadt till 14 mill. rubel, lärer icke hafva utgjort mer än 800,000 rdr bko, sv. m., af hvilken summa 619,000 rdr utgick i spanmål och mjöl. Att lånet var gisvet åt Sverge, faller af sig sjelf, alldenstund det af svenska statsverket borde återbetalas. Då företog sig Carl Johan den djerfva trannaktion, som ligger i följande bref af d. 11 Aug. 1815 till Magasins-direktionen, hvarigenom det nu af Ryssland efterskänkta lånet förklaras vara konungens och kronprinsens enskilta egendom. Detta bref lyder sålunda: Sedan Wi inhemtat, att af den summa af 1,500,000 rubel, som genom en artikel af den i Abo afelutads traktat, blifvit af H. M. ryska kejsaren lemnad såsöm lån at Oss och II. K. lIi. Kronprinsen, samt nunera affrädd och öfverläten till Wär och II. K. H:s disposition, ett belopp af 619,394 rår bko blifvit användt till upnhanåling af mjöl och spannemål, så vele vi i nåder hafva Eder anbefallt att nämnde enmma, 619.394 rår, såsom utgörande en Wår och II. K. VU. Kronprinsens enskilda egendom, i behörig ordning Indrifva.? Att i ett konstitutionellt samhälle en regent, med en helt kort och enkel skrifvelse, förklarar en summa, som tillhör statsverket, för sin enskilta egendom, torde vara något hitiills oerhördt, och står troligen Carl Johan (iy vi tala ej om Carl XIII, som här blott var en docka) och hang ministrar allena förbehållet. Svenska Tidn. bar, med ett beundransvärdt mod, vågat sig på att besvara frågan: hurn detta lån, i Åbo lemnadt Sverge, förvandlades till konungens och kronprinsens enskilta egendom? m. a. o. att på ett naturligt sätt för