—gudstjenst. m. m. Så uppstod en ecklesia — en församling, än på den ena orten, än på den andra, alltefter kristendomens utbredning, ända till dess Konstantin, som af presterna ock derför kallades den storc, förordnade, att den romerska staten skule blifva kristen, d. i. att i st. f. de foråna augurerna och andra offerprester, skulle inrättas motsvarande prester, som anropade andra, d. v. s. kristliga namn; ist. f. att templen voro invigda åt Mars eller Venus, skulle de upplåtas åt st Petrus och Magdalena, 0. s. v. Så kristnades romerska staten. Någon torde anmärka, att om äfven i dessa tider statens förvandlande till en kristlig stat gick något äfventyrligt och kanske icke nog inträngde i medborgarnes hjertan och innen, utan i första rummet blott blef en har stats-kyrkan i våra dauppgift, den nemligen att i individernas bjertan göra de heliga sanningarne lifvande och äfruktbärande. Ty häri ligger, anmärker man, just statens kristliga betydelse. De som så tänka, böra erinras om ett yttrande, fälldt icke så längesedan, i en viss svensk tidning, tydligen utaf en person, som längre tid förvaltat vår kongl. svenska ecklesiastik-portfölj, hvilket yttrande lydde sålunda: På det att kyrkan och staten ej måtte vid sina gemensamma syftemåls eftersträfvande utgå från skiljaktiga grunder och derigenom söndra sig eller råka i strid med hvarandra, så antager stalen en viss lära, t. ex. Kristi eller WVahomcts eller någon annan, till hvilken regent, lagstiftare och ämbetsmän vanligen skola bekänna sig. samt hvilken äfven enskilda skola öfverhufvud tillhöra, om de i vilja åtnjuta fulla medborgerliga rättigheter. Derigenom uppkommer en s. k. statskyrka. Dessa ord äro ganska klara och hafva den goda egenskapen, att vara ovanligt upprigtiga. Det har eljest varit vänligt. att de som försvarat den kristliga stastkyrkan hafva gjort det ifrån dena premissen, att så vida kristendomen är en evigt gällande och saliggörande sanning, kan väl staten icke derför vara likgiltig. Ifrån denna moderata början, leder man sig sedermera in i hela statskyrkoväsendet. Den nu åberopade förf:n har varit ärligare och öppet erkänt, att det är icke religionens större eller mindre sanning, som här kommer i fråga, utan nödvändigheten deraf, att kyrkan och staten icke utgå från skiljaktiga ginnder!. för hvilket ändamål staten kan antaga Kristi, Mahomets eller hvilken annan lära som helst. — Detta hänger då åtminstone något ihop. Här är det icke fråga om något annat än stats-ändamålet, hvilket vår förf:e naturligtvis antager vara ganska ogar en in beroende af individerna. För dem åter som antaga, att religionen måste vara en inviduell sak; för dem, som begripa, att på det andliga området menniskan icke subordinerar under ndigon verldslig myndighet, vare sig stat eller kyrka: för dem ytterligare, som anse att kristendomen ligger ej i det yttre allena, i vissa kyrkliga ceremonier, eller utgör blott en S. k. yttre kult. — utan är något långt djupare än så: för dem torde det icke anses fullt tillfredsställande, att staten blott helt enkelt bestämmer sig för en viss religion och så tvingar icke blott sina tjenstemän, utan ock alla öfrige innevånare, att rätta sig derefter. : Tänkom oss förhållandet praktiskt verkställdt, dervid vi ej behöfva uppgöra några diktverk, utan hålla oss till hvad som redan tilldragit sig i vår historia. Den svenska staten representeras f. n. af konung och ständer. Vore de sednare ej med, så ginge saken så mycket lättare, men bör dock ännu låta sig göra. Dessa båda statsmakter öfverenskomma, genom t. ex. en rösts öfvervigt i stånden och mot samtelige ministrarnes reservationer, att svenska staten skall hafva en ny bekännelse, lika godt hvilken, man kan t. ex. antaga en af de minst ö I — iii— stötande, Baptismen. Nu skall svenska folket genast blifva ett kristligt-Baptistiskt folk. Till den ändan förständigas alla ämbetsoch tjenstemän, att låta omdöpa sig: småningom äfven det öfriga folket, och de halstarrige, som sätta sig på tvärn, som t. ex. förrätta AA —— hot Tran mad Air PAh! Clf NIA 24 —