— Derför att vi inte orka mer! svarade Bob i en torr och något trottsig ton, under det hans mildare broder på honom kastade en medlande blick. — Hå hå! min gosse! säger du det? Upp med dig i rappet! bort till stången, och marsch på ögonblicket! — Ja, svarade Bob i vred ton, det har du lätt att säga, du, som så makligt går bakefter och låter dina stackars svaga gvssar draga hela lasset. Måtte fan taga den der vagnen! Du kunde också gerna göra det något makligare både för dig och oss, om du köpte dig en gammal hästkrake eller ett par doggar, ty sådant här hundarbete är inte för menniskor — ännu mindre för barn. — Se der ha vi det! utropade fadren och såg på mig med en allvarlig, men ingalunda ovänlig blick. Den der pojken är sin moder upp i dagen! hon skulle också hafva sin vilja, medan hon lefde, — Gud välsigne henne i hennes graf — han brås på henne både till själ och kropp, och det är hans lycka i detta ögonblick, ty eljest ginge det honom illa. Ar du också trött, Will? -— Åh nej — det går nog för sig! svarade brodren tvekande och nedböjde rodnande sitt lockiga hafvnd, så man tydligen kunde märka, att han åtminstone var lika trött som den andre. — Ja, nu vill han inte ut med språket, ropade Bob, men förut sade han till mig, att han inte orkade längre. — Gossarne äro verkligen trötte, sade jag i försonande ton, ty marken är mjuk här, och hjulen skära djupt ned deruti. — Ni kan kanske hafva rätt, sir! det har jag ingenting emot. Om bara pojken gifvit mig ett enda godt ord, så hade jag också hjelpt honom för länge sedan, men han är så istadig, som en gammal plog