nit den genaste vägen, då nikmed uppsåt lemnat stora landsvägen och icke kände trakten. — Det gläder mig; huru långt hafva vi qvar? — Endast fyra små (engelska) mil. Från denna dal, som af folket i trakten kallas Buchanan-dalen, komma ni ut på en grön betesmark. Derpa stiga vi uppför en liten backe, som åter för oss ut på landsvägen, och då hafva vi huset rakt framför oås. Har ni aldrig varit i S:t James, gir? — N.J, det blir första gången; men jag har hört mycket talas derom och är igenom bref bekant med flere af embetsmännen derstädes. I Min nye reskamrat lät höra ett eftertänksamt hm! och stödde hufvudet i sina händer. Ett ögonblick tycktes han grubbla öfver något, derpå sprang han raskt upp och ropade med hög, nästan barsk röst: — Bob! — Will! — Marsch, framåt! eljest hinna vi icke dit förrän månen är uppe på himlen. Låt se att ni muntra upp er, gossar! Om ni icke har något deremot, sir, så följas vi ät. Jag steg upp; gossarne spände seldonet öfver sina axlar och grepo tag i vagnstängen. Vi äldre gingo långsamt efter vagnen. Såsom min följeslagare sagt, kommo vi från den lilla dalen, hvarest vi hvilat oss några minuter ut på en stor grön betesmark, som sträckte sig ett par mil i omkrets och var betäckt med den skönaste, mjukaste gräsmatta. Vi gingo snedt öfver densamma och hade redan kommit halfvägs, då gossarne framför oss plötsligt stannade. Vinärmade oss långsamt, och då vi framkommo till dem, märkte vi att Bob nedkastat sig på marken, och att Will satt på vagnstången. l — Nå, hvad vill sdet här säga, hvad fattas cr? Hvarför gå ni icke vidare? frågade fadren med allvarlig, men vänlig stämma.