Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1856, sida 2

sätter sin farbroderliga lexa till regeringen med följande ord: vom det också skulle antagas, att dessa (de konservative nemligen) voro de klokaste, hvarå, såsom allmän regel, några tvifvelsmål äro tillåtna, så är vid sådana mål, icke ensamt fråga om hvad som är klokast, utan om hvad som kan vinna bitall. Vid detta sednare ändamål, utgör det s. k. rätta endast en del af frågan; den lika vigtiga delen är att få detta rätta erkändt, hvartill, såsom bekant är, insigten deraf alldeles icke är nog, utan hvartill, och förnämligast, fordras viljan, en sak, som i riksdagsfrågor spelar långt vigtigare roll än insigten. Denna vilja att inse försvagas betydligt genom öfverraskningen, genom misstroendet, genom wisstycket att vara förbigången, att anses öfverflödig och obetydlig, med ett ord, att ej få vara med. Jemte det att det är klokt, är det ju derjemte ganska billigt, ganska ärligt, att höra de inflytelserikaste af dem, från hvilka motståndet är axiomatiskt, från hvilka misstroendet till en kunglig proposition är lika säkert, som att natt följer på dag, dagen må vara vacker eller ful. Hvarföre ej draga fördel af de anmärkningar, de upplysningar om deras skäl, som kunna föranleda ändringar i förslagen, medan tid är, och hvarigenom man förvissar sig om deras medverkan, utan hvilken genomförandet af grundlagsändringar är alldeles omöjligt. Ty med vår lyckliga fyrkamrighet och med den öfvervigt, som, i följd af den lika lyckligt bearbetade ståndsoviljan, oppositionen alltid kommer att ega i borgareoch bondestånden, hvilkas fleste ledamöter sitta med sitt tidningsevangelium, om icke i handen, åtminstone i hufvudet, anse vi all grundlagsförändring vara otänkbar, utan oppositionens medverkan. Då detta är gifvet, måste denna vinnas, men på helt öppet och ärligt sätt. Kan den ej vinnas, måste förslaget öfvergifvas. Detta må vara påkostande för egenkärleken att erkänna, men så snart man är på det konstitutionella områ, det, måste denna känsla hos en regering uppoffras. Hon är i alla fall ingen dygd att hålla på. Läte man henne i stället grassera på motsatta sidan, Hon bar der sin plats. liksom sin framgång och sin belöning.? Det lärer icke nekas att ju detta yttrande faller sig ganska pikant, och torde väl äfven I I l I I icke sakna all sanning. Det är nog rigtigt, att den menskliga fåfängan drifver sitt spel inom alla partier, och sålunda äfven inom det liberala, samt att derföre det må anses oklokt, att regeringen, då den vill genomdrifva sina afsigter, försummar att göra sig denna egenskap (fåfängan) till godo. Det är j äfven i sin ordning, att man förebrår dem, som eljest troligen äro vana att begagna tvetydiga medel, det de icke begagnat äfven detta medel. Svenska Tid:ns yttrande är således alldeles, som man säger, i kostymen. Men — här kommer åter detta förargliga men — när Svenska Tid:n gifvit regeringen denna nyttiga erinran och säkert dermed tror sig hafva lagt sin fina statsklokhet i dagen, har den dock förbisett, att om dessa liberale, på hvilkas sida egenkärleken ju har sin plats, likasom sin framgång och belöning, ihågkomma tidningens ord, skola de måhända, när de kallas att deltaga i öfverläggningen om en regeringsproposition, deri se endast ett vädjande till en fåfänga, som man på detta sätt vill, såsom det heter, fånga. Det kunde hända, att samma fåfänga då satte sig till motvärn och blefve ännu mera omedgörlig, särdeles om under tiden något Ptidningsevangelium utkommit, med någon varning. Regeringspartiet skulle då åter se sina ädla syften och kunskapsrika propositioner motverkade, men har fått den förargelsen på köpet, att hafva uppoffrat sin egenkärlek? ända derhän, att den inbjudit det fåvitska motpartiet att yttra sina meningar. Lika godt som Sv. Tid:ns råd kunnat vara i och för sig, lika odiplomatiskt torde det varit, att gifva det offentligt. En annan sak hade varit, om Sv. Tid:n helt enkelt yrkat den rigtiga satsen, att då man önskar genomföra en grundlagsförändring, måste man höra sakkunnige män från alla sidorna, utan att tillika gifva några åsnesparkar åt den egenkära och fåfänga liberala sidan. Men detta var väl ett nöje, som Sv. Tid:n ej kunde försaka, vedervågade den än dermed, att dess diplomatiska råd blefve utan frukt. Då sådana sparkar just utgöra ens styrka och man just icke äger några andra lyttringar för sin manhaftighet, vore det väl för mycket sordradt, att man ej skulle få roa sig dermed. — RANE RNA..