öfverallt i texten stötte på förkortningen S. Athan, i stället för Sanct Athanasius, så uttalade han namnet utan vidare omständigheter med Satan. Slutligen tyckte väl den andlige att den helige kyrkofadrens botoch bättrings-predikan var allt för uppbyggelig, att kunna vara af den lede frestaren sjelf författad, hvarföre den andlige föreläsaren fick en lycklig ingifvelse och upplyste bönderne derom, att Satan hade skrifvit denna vackra bok före sitt atfall från Gud, då han ännu var en erke-engel. hörare kunna indelas i fyra slag. Några likna svampen; de suga i sig allting, både ondt och godt. Andra likna tratten; hos dem gäår allting in denom ena ändan och ut genom den andra. Åter anbra likna sikten; de låta mjölken rinna igenom och sehålla blott skummet. Blott få likna sållet, som skiljer agnarna från hvetet och behåller blott det sistnämnda. Ett litet misstag. Louisvilles Tidning meddelar helt likgiltigt följande notis: vVi höra att en skjut-affär nyligen ägt rum vid Lake Providence. En man vid namn Jones sköt en man vid namn Patterson, som han af misstag tagit för en viss Pennington. Patterson, på hvilken två skott blifvit lossade, af hvilka det ena träffat i bröstet, drog fram sin pistol och skulle skjuta Jones, då den sednare bad om ursäkt, emedan han misstagit sig på personen. Patterson mottog ädelmodigt ursäkten. Hans sår äro ej dödliga. En fiffig stöld. På Quai Voltaire i Paris vandrade för någon tid sedan en elegant herre med en alldeles ny och glänsande hatt. Straxt efter honom följde en ung trasvarg med en hufvudbonad, som befann sig i det skralaste skick, rödbrun af älder, nött och bar i alla kanter, med oroväckande slankiga brätten och icke särdeles regelbunden till formen. Det blåste häftigt, och ett plötsligt vindkast slet batten från hufvudet på den elegante dagdrifvaren. Hastigt som blixten lät den lurfvige fotgångaren efter honom äfven sin batt blifva en lekboll för vindgudarue, och de begge hattarne hvirflade gatan framåt, förföljde af sina barhufvade egare. Vår trasige vän var den snabbaste och upphann slutligen en af hattarne, men besynnerligt nog icke sin egen utan medtäflarens, satte den hastigt på hufvudet och försvann i en tvärgränd, under det att den fine herrn stod der likasom förstenad framför den obeskrifliga skepnad af en hatt, som hade stannat i en rännsten. — Man har i Paris påhittat särskilda namn för vissa slags stölder, såsom le vol au bon jour, le vol å lsamsricaine o. 8. v. Med en ordlek, som icke kan ätersifvas på svenska, men som lätt begripes af dem, som känna till något af den ädla kokkonsten, har man kallat detta slags stöld le vol au vent. — IEEE NERE