Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1856, sida 2

inträdde ändatligen Axel helt förlägen, under det att Hliscs kinder blefvo purpurröda. Alla de närvarande, med undantag af modren hade under dagens lopp blifvit invigda i hennes och Axels hemlighet. För att få den gamla friherrinnans samtycke, hade majoren beslutat att smida medan jernet var varmt, och fördenskull låtit locka Axel till den tillkommande svärmoderns hus. Men då började den unge bokhållaren att frukta för en olycklig utgång, och han hade säkerligen gått sin väg, om icke majorens röst till all lycka blifvit hörd i tid. Rudolf, som gerna ville visa Elise, att han erkände sin orättvisa, beslöt att utverka moderns samtycke till systerns förening med den unge köpmannen. Majoren hade otvifvelaktigt kommit honom i förväg, om han blott vetat huru han skulle gripa saken an; men till all lycka var han villrådig, hvarför Rudolf fick tid att säga: — Min mor, du känner ju historien om den inmurade jungfrun på Ilarretug; en förbannelse skall hvi12 öfver vår slägt, tills en jungfru af Hartugs ätt gifter sig med en ofrälse man; låtom oss upphäfva denna förbannelse genom att gifva bokhällare Öberg Flises hand, ty de älska hvarandra. Friherrinnan svarade icke, och alla voro i den högsta spänning. Ändtligen föll hennes blick på Marie, som bönfallande betraktade henne; hon drog en djup suck och sade: — Må göra då; tag min dotter, herr Öberg, och Gud beskydde henne och er! a ol samma ögonblick inträdde fru Oberg; friherrinnans och bennes ögon möttes, ett ögonblick betraktade de hvarandra under tystnad; derpå sade den förra med af tårar qväfd röst: — Kan du förlåta mig, Emilie? Jag har hårdt pliktat för min synd emot dig.