Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1856, sida 2

— Tala icke om förlåte 166 svarade Alfred. ett barn har ingenting att förlåta sin moder. f — Och du älskar mig åter? — Jag har alltid, alltid älskat dig, alltid önskat att få hvila i din famn och anförtro dig mina iröjder och sorger. — Ja, alltid, hviskade Elise. — Gud vare tack för denna stund, sade friherrinnan, den kommer mig att glömma ett helt lifs qval. — Men hvar är din fästmö, din Marie? Alfred hemtade Marie, som väntat i förmaket. Friherrinnan skyndade henne till mötes, men stannade plötsligt, då hon fick se hennes ansigte. Barnen betraktade henne bekymrade, men hon fattade sig och tryckte en moderlig kyss på den blyga flickans kind. — Jag välsignar ditt och min sons förbund, sade hon, hade jag sett dig förut, så hade jag aldrig lagt nägot hinder i vägen derför. Du påminner mig, mitt barn, om min lyckliga ungdomstid, du liknar någon, som jag icke sett på många år, det varen fattig slägting, som blef uppfostrad i kommendör Svanes hus. — Min moder, sade Marie. — Din moder, din moder, talar du sanning? frågade friherrinnan häftigt; o Gud! dina vägar äro outransakliga, hvem skulle väl kunnat ana, att dina afsigter voro sådana! Friherrinnan sände genast en tjenare efter fru Öberg och tröttnade icke att betrakta Marie. Hon frågade henne om hennes familjeförhållanden och erfor, att Öberg var namnet på den köpman, med hvilken Emilie blifvit gift. Emellertid hörde de närvarande en röst, den de igenkände vara majorens, blifva temligen högljudd i förmaket. Rudolf öppnade dörren och såg honom inbegripen i en liflig ordvexling med bokhållare Öberg, som han icke kunde förmå att gå in. Den gamla friherrinnan kom sjelf ut, och nu