Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1856, sida 2

Se IIIUIRHR UVI 34 Bert ÖIIINIIHB UCIIHC-. En gammal, rik och välvillig iru vid Skeppsbron skulle af sitt husfolk beredas en liten öfverraskning på sin födelsedag. De välvillige hade råd för blommor, välfägnad och små gåfvor åt den goda husmodren, men de kände behofvet af mera direkt talande uttryck för sin tillgifvenhet och kärlek; de ville hafva något skrifvet, då de icke kunde tala hvad de vid ett sådant tilllälle önskade. Iljelphustrnn, som annars gjorde grofsysslorna i huset och nu under öfverläggningen arbetade som ifrigast med golfskurningen, reste sig upp från sitt arbete och ropade fryntligt: Varen icke ledsne: jag skall skaffa er verser; min dotter skall skrifva till i morgon åt cr, gif henne endast något papper. Öfverraskningen och glädjen voro lika stora. Med högtidsdagen kom också madan Oberg med de utlofvade verserna. Det var en liten dikt af så enkelt behag, så fint doft af kärlek och tacksamhet för den vördnadsvärda gamJa, att hon icke mindre förundrades och gladdes än hennes husfolk, när madam Öberg vid skurbaljan gaf dem sitt löfte. För en umgängesvän, som dagen derefter gjorde henne ett besök, berättade den gamla frun sin gårdagsfest och visade, såsom kronan deruppå, de erhållne verserna. Denna, lika öfverraskad som värdinnan, säger: Jag är till middagen i dag hos grefvinnan Wetterstedt, tillåt mig att få visa dessa verser för hans excellens, hvilken, lika upphöjd gynnare som fin kännare af vittra alster, säkert skall deruti finna ett stort nöje. Med den lilla berättelsen om författarinnan framlemnades verserna till den vittre domaren. ÅJag finner icke allenast så mycket snille deruti, säger han, utan äfven så mycken bildning och underbyggnad förrådas i dessa verser, att jag ej kan sätta mycken tro till hela den pikanta historien om skurmadamens dotter och pocsien på hökarebodens makulatur, om ej såsom en roman; men tillika skönjes deruti så mycken naiv och, om jag så får säga, alldeles ociviliserad oskuld, att den tvingar mig till antagande af det hela såsom sanning. Jag skulle gerna se skaldinnan, om det kunde låta sig göra. ÄIngenting är lättare,? inföll grefvinnan Wetterstedt med sin vanliga fyndighet och håg att anordna nöjen för sin salong. Ni som berättat den underbara historien skall också bevisa hennes sanning; tag vår vagn och hemta genast hit skaldinnan. wetterstedtska ekipaget med betjening i livre rullade af först till Skeppsbron att erhålla uppgift på hjelphustrnns bostad och deretter dit för att uppsöka den unga författarinnan. Då ekipaget stannade utanför den fattiga boningen på Lundtmakargatan, beredde sig innevånarne till sin natthvila och öfverraskades icke litet af den fina herrn, som steg ur den förnäma vagnen för att fråga efter dem. Inga invändningar hjelpte. Den stackars förlägna flickan ikläddes en klädeskapott, länt af en tjenstepiga hos grannen, samlade ihop alla sina skrifter på grått, gult och hvitt papper, på sockerpapper och tobakskardus-omslag i alla måjliga former, och rullade af till Blasicholmen. Införd i den rikt upplysta, aristokratiska salonen, som emellertid blifvit fylld af en lysande samling af corps diplomatique och den högre societeten, gick den förnäma värden henne vänligt till mötes, fattade hennes hand och uppmuntrande den försagda, förde henne fram till grefvinnan. Efter några välvilliga ord af denna, granskade excellencen under mer än en timme hennes kunskapsförråd, reciterade i kapp med henne det utmärktaste af Tegnr och andra våra stora skalder, lät henne uppläsa för sig egna arbeten och berätta om sin barndom, sin sjelfuppfostran och sitt hvardagslif. På det högsta belåten och upprymd af hvad han inbemtat, återförde han henne i salonen, hvarefter hon med löften om en betryggad framtid återfördes hem i det grefliga equipaget såsom vid ditkomsten. Några af de närvarande fattade genast beslut att åtaga sig henne, och inom kort hade, genom dem och flera vänner af skaldekonsten, en icke obetydlig summa insamlats för att bereda henne en uppfostran svarande emot hennes anlag. Ett litet urval af hennes första skaldestycken trycktes och utdelades. Lotta Oberg, ty det var hon, sattes uti en pension och fick taga undervisning i språk och hvad till en bildad uppfostran hörer. I bättre jordmån hafva bildningens frön aldrig fallit. Hon lärde fort, emedan hon lärde gerna, och inhemtade på beundransvärdt kort tid elementerna till en universell bildning, som hon aldrig ansåg afslutad, utan under hela sitt återstående lif förökade. För att icke alltför mycket vara sina välgörare till last och för att äfven i sina yttre förhållansen uppnå det oberoende, som var hos henne både karaktersdrag och mål, började hon gifva undervisning åt andra i hvad hon sjelf nyss inhemtat, derunder flitigt användande sina hvilostunder till -sitt egentliga lifsmål, sjelfstudier och poetiskt skriftställeri. Hennes skalde-art, ursprungligen lyrisk, blef det alltmera till följd af både sjä!s-rigtning och det nästan utan afbrott sig ökande kroppslidandet, som stängde henne från den objektiva uppfattningen af den yttre verlden och vidgade hennes inre åskådning och sjelfpröfning. Hon upptecknade sina ingifvelser så länge sådant var henne möjligt, men det skedde alltmera likasom med hennes eget hjerteblod. Rikedom och omvexling i formen älskade hon och begagnade den med lätthet. Om, och huru mycket af hennes efterlemnade arbeten kunna meddelas en större allmänhet, kan ej utan en noga granskning bestämmas, Sjelf tänkte hon föga derpå. Det var endast sitt hjertas behof hon med dem tillfredsställde eller egna tyngder, hon derigenom sökte lätta. Länge kunde dock hennes pedagogiska Sysselsättningar icke fortfara. Kroppen, ifrån sin födelse svag och äfven till någon del missbildad, blef allt bräckligare, under det själen kraftigt utvecklade sig i andlig och intellektuel helsa. I sådant tillstånd hafva många och långa år framskridit. Svaghet och plågor, oafbrutet ökade, hafva allt hårdare tryckt en själ, som modigt kämpat emot det onda och steg för steg stridt om väldet. Så glädjefattig, så plågorik verlden än i det yttre för henne var, hade den dock många gåfvor, som hon med hjertligaste tacksamhet och glädje emottog. Den hade gifvit henne språk för hennes själs tankar och bilder, mycket och dyrbart vetande för hennes kunskapsbegär, uppmärksamhet och ynnest af högt uppsatte, kärleksfullt och ä i ;rkännande af hennes vackra sällsynta vänskapligt erk: 2— 1 sällsynta