Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1856, sida 2

dJivlltrl oinn! 4450 MM 1771441—141714 MEM um1ud 977k150 SP Ö11 bör vara ett konstitutionelt samhälle, eller om det skall vara underkastadt allenastyrandets många oregelbaundenheter och vådor. Undersökningen om denna fråga är utan tvifvel af den aldra största vigt, för att bereda en lagenlig samverkan mellan regering och folk, och för att lemna tillförlitliga garantier för ett varaktigt förtroende mellan statsmakterna. Konungen ,regerar, men styrer icke, detta är den konstitutionella grundsatsen i alla andra länder med fria statsförfattningar; och Sverge kan således icke derifrån utgöra ett undantag i följd af en advokatorisk tolkning af en grundlags S, den 4:de i regeringsformen. hvilken tillkommit af ingen annan anledning än till förebyggande af en förnyelse utaf den så kallade frihetstidens regeringssätt, enligt hvilket konungen kunde öfverröstas af rådet och beslut i hans namn utfärdas, stridande emot hans vilja och egen tanke. Det senare kan numera icke ske; ty konungen är den, som allena beslutar, och ett beslut, hvartill han icke samtycker, kan fördenskull aldrig komma till verkställighet. Deremot har grundlagsstiftaren uti en annan paragraf af regeringformen, eller den 38:de, jemförd med den 106 och 1097, hos föredraganden eller kontrasignenten af konungens beslut eller befallning nedlagt rättighet och pligt att vägra utfärdandet af ett sådant beslut, derest han finner det vara stridande mot regeringsformen, d. v. s. äfven för den händelse att en föredragande skulle finna ett beslut så riksfördersligt och stridande mot rikets väl och sannskyldiga nytta, att han icke vill derför bära hvarken det juridiska eller moraliska och politiska ansvaret. Följaktligen skulle det fall verkligen kunna inträffa, att konungen icke skulle kunna bereda giltighet åt något sitt beslut, så vida nemligen han icke följde de räd och underrättelser, som enligt 4 regeringsformen honom är ålagdt att af statsrådet inhemta. Vi hafva anfört denna fåradiga framställning af grundlagen endast såsom ett bevis för orimligheten af det påstående, att grundlagen lemnar konungen rättighet att, utan hinder af sina rådgifvare, styra landet hur han behagar, då tvertom Sverges grundlag rent af förbjuder så kallade kabinettsordres eller andra från konungen omedelbart emanerade befallningar, för hvilka ingen bland konungens lagligen utnämda ministrar åtagit sig ansvarighet. Det enda undantag, som derifrån göres, igenfinnes i 48 regeringsformen deri uttryckligen stadgas, ,att konungens hof står under dess enskilta styrelse, samt att han derutinnan kan förordna som honom godt synes. Äfven detta tyckes i sin mån ådagalägga att regeringssormens 4:de icke kan eller bör tydas på det sätt, som om konungen äfven rörande allmänna mått och steg kunde besluta efter sin personliga vilja eller sitt godtfinnande. Men om således lagens mening uppenbarligen är att konungen i Sverge icke skall vara enväldig eller absolut styrande, och att han utan ansvariga rådgifvare icke kan hvarken regera eller styra, så lärer väl det så kallade allenastyrandet få anses såsom en ganska anmärkningsvärd öfverträdelse af grundlagens princip. Man kan visserligen säga att denna öfverträdelse icke är formel, så länge den regerande personen finner rådgifvare, som böja sig för hans vilja och genom sin kontrasignation gilva gällande kraft ät hans beslut; men dermed har man alldeles icke gjort absolutismen eller suveräniteten omöjlig, hvilket väl ändå måste antagas hafva varit hufvudsystemålet med de inskränkningar i konungamaktens utöfning, som är 1809 bestämdes. Ty om något annat än det formella här icke skulle tagas i betraktande, så skulle man ju kunna tänka sig en regent i Sverge, som vidtoge de mest lagstridiga och fördersliga beslut, utskresve skatter, upphäfde grundlagsstadganden, utfärdade inoch utförselsförbud, som stängde all handel, med mera, under skydd endast af en kontrasignant bland rådgifvarne. Vi äro visst öfvertygade att sådant under nuvarande förhållanden är omöjligt, men det iådagalägger åtminstone ex absurdo, att den sormella kontrasignationen af ett regeringsbeslut icke gör tillfyllest för bevisningen att något grundlagsvidrigt allenastyrande icke existerar. Också har regeringsformen uppenbarligen såsom en damm emot allenastyrandet uppställt det stadgande, att statsrådets ledamöter ovilkorligen äro pligtiga att yttra sina meningar till ett protokoll och att deri låta införa de ,föreställningar, som af dem göras emot konungens beslut, hvilka protokoll sedermera skola af konstitutionsutskottet granskas. Uti de ,,menlösa tider, då grundlagen skrefs, förestälde man sig naturligtvis att dessa protokoll skulle, liksom under frihetstiden, ja under sjelfva suveränitetsregeringarne, innehålla en diskussion öfver de ämnen, som i rådkammaren förekommit, uti hvilken äfven konungen deltog för att, efter öfvervägande af skälen för och emot de framstälda meningarne, fatta det afgörande beslutet. Denna method för protokollsföringen begagnades också icke mindre under Carl XIII än under konung Carl Johans regeringar, om än i formen af mera motiverade anföranden, hvilka likväl, der de afveko från konungens beslut, erhöllo den mera blygsamma benämningen och formen af s. k. reservationer, i stället för föreställningar, såsom grundlagen nämner dem. Under systemet sedan 1844 lära likväl, enligt hvad man erfarit, vid de aldrafiesta tillfällen äfven detta bruk vara aflagdt och denna moraliska kontroll afskaffad. Protokollen äro nu ett slags nakna register öfver de ärenden som förekomma i konseljen, utan spår till någon debatt öfver frågan eller några invändningar emot konungens mening. Detta är åtminstone den allmänna regeln, om än ett och annat undantag skulle kunna citeras, ehuru åfven dessa blifva för offentligheten undandolda. Vid sådant förhallande måste i sanning den konstitutionsusskottet ålagda granskning af statsrådens protokoll blifva i de flesta fall särdeles ofruktbar och otillfredsställande, och icke i ringaste mån bidraga till att låta nationen få kännedom om huru och på hvad sätt konungens rådgilvare fullgöra sina åligganden, eller till att grundlägga ett tillförlitligt och rättvist omdöme deröfver. Nekas kan likväl icke att kännedomen härom är af den l högsta konstitutionella vigt; och vi skulle således söreställa oss att det blifvande konstitutions-utskottet skulle uppfylla en pligt emot folket, om det uppgjorde ett förslag till en annan mera både tidsenlig och ändamåssenlig kontroll emot allenastyrandet, samt derigenom tillika satte nationen i tillfälle att sjelf afgöra huruvida hon kunde vara belåäten med de rådgifvare som konungen valt, eller om representationen borde mot dem använda 107 regeringsformen. En sådan metod synes oss icke vara särdeles svär att utfinna; och säkert hade den äfven blifvit funnen af 1809 års grundlagsstiftare, derest farhågan för offentlighet då icke varit alltför stor och om icke sörestallningen alt göra konstitutionsutskottet till ett slags sekretutskott uti allt hvad som rörde granskningen af regeringsrådslagen föresväfvat dem. Nu mera har man 1 1. 1.. . 2 4 aan os — 1