Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1856, sida 1

— Emedan nutidens förlofningar äro de mest prosaiska, man kan tänka sig. — Här är ju en sång om den inmurade jungfrun på Harretug, sade Elise, som bläddrada i boken. — Ja, skalden reste i somras genom Södra Seland och besökte äfven Harretug, der folket för honom berättat den gamla sägnen. — Vill du ej läsa upp stycket för oss, frågade Elise; — det skulle helt säkert intressera oss alla. Fru Oberg och Marie fogade sina böner till Elises, och Alfred efterkom deras uppmaning. Stycket gjorde djupt intryck på alla, och Elise syntes efter uppläsningen tankfullare än vanligt. Aftontimmarne gingo emellertid lugnt; hvarken majoren eller Axel Öberg infunno sig vid thetiden, och klockan tio sade Alfred farväl. Fru Oberg och Marie gingo till hvila, men Elise blef sittande uppe, för att arbeta på några små julgåfvor. I början sydde hon flitigt, men sedan sjönko hennes händer öfver hvarandra, och hon försjönk i begrundande. Hennes blick föll på diktsamlingen, som låg på bordet, osh hon öppnade den, för att ännu en gång läsa om den inmurade jungfrun. — Det är verkligen som om hela vår slägts känsla blifvit inmurad med denna min slägting, sade Esise för sig sjelf; — tvåhundra år ha förflutit sedan denna förfärliga våldshandling tilldrog sig, och sedan dess tyckes likasom en förbannelse hvila öfver Hartugska slägten. Från rådet och statsstyrelsen har den längesedan blifvit undanträngd, och den har dragit sig tillbaka i sitt adeliga musselskal, utan att följa med tiderna. Man påstår, att baronerna till Harretug ej kunna få andra barn än söner, och att jag är den första dottern alltsedan denna olyckliga flickas död. Skulle det verkligen gifvas krafter omkring oss, som styra slägtenas öden? Nej, det är karakteren och