Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1856, sida 2

Sedan han hemtat sitt gevär, som han glömt bakom gärdesgården, följde han Elise, under det han fortfor: — Jag har visserligen en häst, men den är så mager som en hare i Mars, och en kärra har jag också, men ett sådant fordon kan jag ej erbjuda en adlig fröken. — Ilvarför icke! Inga betänkligheter! Spänn för, när du kommit hem till ditt! Du skall ej väcka din hustru eller någon annan. Det blef då aftaladt, att Elise skulle köra till staden i bondens kärra. Klockan var öfver 1, oeh de påskyndade sin gång. Slutligen framkommo de till krypskyttens hus; den svultne hästen spändes för, och vagnen rullade ljudlöst fram öfver snön. Vägen till staden gick förbi Harretug, och Elise fick säledes ännu en gång se sitt fädernehem. Den stora skilnaden mellan förr och nu gjorde ett mägtigt intryck på henne, och en tår glänste i hennes öga. Såsom flykting lemnade hon nu dessa murar, der hon lefvat såsom barn och jungfru, der hon kände hvarje plats, hvarje vrå, och der hon så gerna velat qvarstanna, om förhållandena tillåtit det. Det höga tornet tycktes vinka henne till sig; det såg alldeles icke dystert ut i den klara vinternatten; i grannskapet af detsamma var hennes fönster, som ännu stod öppet och lät vinden fritt inströmma. Nu gick hon en oviss framtid till mötes, beledsagad af sina anhörigas förbannelser, men en röst i hennes inre hviskade, att hon ej handlade orätt, att Gud skulle förbarma sig öfver den öfvergifna och måhända vända allt till det det bästa. Detta gaf henne kraft och mod. Hon längtade att återse Köpenhamns höga torn. Då knallade plötsligt ett skott; hon for förskräckt upp från sätet, men Hans lugnade henne dermed, att han blott satt vid