Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1856, sida 2

folk i verlden. Den berömde skrifställaren John Lemoire har i J. des Debats på ett särdeles lyckadt sätt bemött prelatens djerfva påståenden. Vi kunna icke neka oss det nöJet att återgifva detta svar, hvilket lyder som följer: Det är lyckligt, att biskopens i Arras herdabref gpridt något ljus öfver en af de tvistigaste frågor i den europeiska politiken, nemligen den inre ställningen i Romerska staterna. Allmänna opinionen var verkligen i begrepp att råka på villovägar och att, på utsago al talrika och till och med officiella vittnesbörd, hylla den tron, att romerska folket just icke var passioneradt tillgifvet sin öfverhet. Utan att gå längre tillbaka än till pariserkonferenserna och protokollet n:o XXII, se vi Frankrikes utrikesminister förklara, att man icke kan undgå erkänna det anormala i en makts ställning som, för sitt bestånd behöfver understödjas af utländska trupper? Vi åberopa endast detta vittnesbörd, emedan det var ingifvet af de välvilligaste afsigter emot påfliga stolen; vi äberopa icke förklaringarne af Englands och Sardiniens fullmäktige, hvilka man har rätt att betrakta Som mindre ointresserade. Alla dessa utsagor, stödda på sådana auktoriteter voro egnade att ingifva Europa den tanken att romerska folket icke var ett så lyckligt och välsinnadt folk. Det är denna, olyckligtvis temligen allmänna villfarelse, som biskopen i Arras bemöter i sitt herdabref. Den vördige prelaten rentvår fullkomligt romerska folket från de beskyllningar för hvilka det var föremål. Långt ifrån att med afund betrakta sina furstars palatser, sina kardinalers ekipager och den ståt som omgifver dess suverän, är romerska folket stolt deröfver. Det är, såsom hans högvördighet uttrycker sig, en återstod af herrskarefolket, men befriad från det hedniska högmodets sträfheter och renad genom den evangeliska mildheten, ödmjukheten och Selfförsakelsen och genom de fromma tankarna på den eviga saligneten. Om likväl romerska folket blifvit förtaladt, måste man icke endast hålla sig till dem, som fordra romerska styrelsens sckularisation, eller Cuda fiender såsom biskopen i Arras kallar dem. De ifrigaste ultramontaner hafva oftast varit de förste att säga att den militäriska besättningen af Rom var oundgänglig och noligen förklarade deras förnämsta organ, att påfven icke behöfde några reformer utan en arme; att så länge han icke hade en armå, de katholska nationernas förnämsta pligt var att förse honom dermed; att det icke endast var deras pligt, utan deras intresse, emedan en revolution i Rom skulle hafva sin återverkan hos dem och emedan deras katholska undersåter aldrig skulle förlåta dem att hafva öfvergifvit Jesu Christi ståthållare. Huru taga sig dessa trenetiska upprop till styrkan ut vid sidan af denna i sanning idylliska målning som biskopen i Arras uppdragit at romerska folket? Man begriper, att skopen i Arras, att påfvedömet. som oberoende har sitt säte i skötet af en undergifven, lugn, lycklig och fullkomligt katholsk befolkning, hemtar af denna ställning en ogemen styrka för hela kyrkans styrelse ....? Men hvad som är mindre begripligt är Guds fiender nedsvärta denna tafla för att lita tro på reformernas nödvändighet. pe känna, säger biatt just de ifrigaste ultramontanerna till den grad I förtala romerska folket att de säga påfven icke kunna umbära en armå. Hvad skola påfven och hankardinaler göra med en arme? För att regera hjertan? för att regera ett folk, som tycker bättre om att badda sig i solskenet, än skapa sig konstlade behof och hvars återstod af hedniskt högmod renats genom evangelii mildhet och fromma tankar på den eviga saligheten? En gendarm ibland detta mönsterfolk är påtaligen endast en anomali och en anakronism. ITALIEN. En korrespondens från Parma till den i Milano utkommande officiella tidningen förmäler, att det fullkomligaste lugn är rådande i hertigdömet och att allmänna andan aldrig varit så obenägen för en resning som för närvarande. Vidare förmäles, att kommendanten fått order att upplösa militärkommissionen och ställa de politiska fångarne till den hertigliga regeringens förfogande, Äfven hade man att hoppas ett oförtöfvadt upphäfvande af belägringstillståndet. Till Constitutionel skrifves från Genua under den 25 Juni: Förhållandet emellan österrikiska generalen grefve Crennevill och hertigdömet Parmas auktoriteter blir alltjemt mera spändt. Den österrikiska generalen har; låtit sälja sina hästar, hvilket antyder på hans nära förestående afresa. Af de politiska fångarne har man satt de minst graverade i frihet. Äfven ur Mantuas fängelser hafva 11 fångar blifvit lössläpta. Af det ofvanstående synes, som om Gsterrikarne, sedan de stött sig med hertiginnan af Parma, ej längre se sig i stånd att upprätthålla det militäriska skräckväldet derstädes. ORIENTEN. Det berättades för någon tid sedan, att Porten beslutat, att låta hospodarerna i Moldau och Wallachiet fortfara i sina funktioner tills furstendömenas angelägenheter blifvit definitift ordnade. Denna notis gensäges nu i en Wienerkorrespondens, hvari påstås, att turkiska storviziren under sitt vistande i Wien förklarat grefve Buol, att Porten i öfverensstämmelse med vestmakterna hade för afsigt att sätta sitt ursprungliga beslut i verkställighet och sätta kaimakaner eller siåthållare i stället för hospodarerna. Hvad den ofta omtalade raseringen af fästninosverken i Reni och IÖSmail heträffar någtå — I p—— —