Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1856, sida 2

— — — — — — — —— — ——— tom, och spökerierna tilltaga till en otrolig grad efter tjenstefolkets påstående. ! En förmiddag satt majoren i ett af konditorierna vid Nytorv. Han hade spisat pastejer och druckit portvin och var vid godt humör. Den unge presten Nysted satt bredvid honom och demonstrerade i öfrigt mot en kritik, som stått i en tidning, och i hvilken hans produkter icke blifvit berömda. — Hå, mente majoren, — ni har fått så mycket beröm, att ni ock må tåla litet tadel. — Ja, om det vore förnuftigt, men denna tidning har för ett år sedan sagt raka motsatsen till hvad den säger i dag. — Än sedan? Man kan ju ändra åsigter! Så har det gått med mig också. Jag trodde förr, att mödrar med giftvuxna döttrar voro männens arffiender, men så är det icke; våra värsta fiender äro de unga enkorna: de veta, huru roligt det är att vara gift, och derför uppbjuda de allt, för att blifva det omigen. Akta er för enkorna! — Hvad har det med denhär saken att göra. En enka måtte väl för tusan icke ha skrifvit den ifrågavarande kritiken. — Man kan ej veta. Har ni aldrig stött en enka för hufvudet? Det är ju möjligt, att så är, och att hon skrifvit denna kritik för att hämnas. — Inbillning, herr major, iag känner ingen enka, sade Nysted förtretad. — Nå, nå, blif icke ond. De poeterna äro ett förbannadt snarsticket slägte, och de små äro de värste. — Räknar ni mig till de små? (Forts.