Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1856, sida 1

Till Alfreds stora förvåning anmälde en tjenare, att friherrinnan denna afton önskade tala med honom. Ian fann sin mor sittande vid ett bord, hvarpå en lampa brann, och såsom vanligt djupt sorgklädd. Ilennes ansigte hade blifvit blekare, sedan han sist såg henne, och det tycktes honom, som om det fått ett strängare, om än icke hårdare, uttryck. Hon pekade på en stol, och han satte sig stillatigande. Hans hjerta klappade oroligt i förbidan på hvad komma skulle; han hade beslutat att i nödfall gå till det yttersta och visa den stränga qvinnan, att hon hade med en man att göra, och att han icke längre läte skrämma sig af en blick eller ett hårdt ord. Gardinerna voro icke nedfällda; månan kastade sitt sken på golfmattan och tecknade många sällsamma skuggor. Friberrinnan fortfor i sin tystnad, hvilken slutligen blef odräglig, så att sonen bröt den med följande ord: — Moder, sade han vördnadsfullt, — du har kallat mig till dig, sedan du nu i åtta dagar nekat mig att se dig. — Ja, svar. svaret, — jag har åtskilligt att tala med dig om. — Jag hör. Ä