Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1856, sida 1

hans vänner äro ej närvarande; de hafva alltför brådtom med sina förberedelser till riksdagsmannavalet, som skall försiggå följande dag. Talet är slut, och jordfästningen börjar. Folket ätskihjes derefter, och enhvar begifver sig till sitt. I ett hörn af kyrkogården har Elise öfvervarit begrafningen. Oberg gick fram till henne, för att säga henne sitt sista farväl, innan han reser. Hon ler genom sina tårar. Han betraktar henne ömt och för hennes hand till sina läppar. — Farväl min fröken, ännu en gång farväl, hviskar han; — glöm mig icke! Ehuru döden mött på min väg, har jag dock här för första gången erfarit det sanna lifvet. Hundra okända önskningar, hundra bättre tankar, hopp och förtröstan till framtiden äro frukter af min vistelse på denna ort. Jag har gjort det löfte att söka likna honom, som nu sänktes i grafven: jag har...: o förlåt, min fröken, om Jag talar djerft, men att skiljas från tvenne vänner på en gång är för mycket. — 0, vi skiljas icke, svarade Elise, — vi skola återse hvarandra på ljusare ställen. Men innan jag i dag lemnar er, vill jag fritt säga er, att denna vår korta samvaro aldrig skall gå ur mitt minne, att ni är en man efter mitt sinne. och att, hvad än må hända, ni alltid i mig skall finna en vänninna. Helsa er syster! Farväl! Oberg kysste ännu en gång Elises hand och skyndade bort, utan att se sig om. Hon deremot stod länge och såg efter honom. Hon suckade ofrivilligt och lade handen på sitt hjerta. Det var icke längre en hemlighet för Elise, att hon älskade Öberg, älskade honom af hela sin själ, men hon bäfvade för följderna af denna kärlek. Att hon hade hans genkärlek, trodde hon, men visste det icke säkert, och