Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1856, sida 2

inför en framtid, på en och samma gäng lika hotande som nära oss, att hvarje valberättigad man inom landet måste vakna upp till allvarlig och lefvande känsla af det stora ansvar, hvari han, vid valet ej mindre af elektorer än af riksdagsmän, står lika myeket till det allmänna som till sig sjelf. Tidningen uttalar härefter sina önskningar och förhoppningar om den tillstundande riksdagen; han hoppas att en stark och enig opposition der måtte komma till stånd, hvarigenom allenastyrandet skulle för alltid nedmyllas i grafven, så att denna gengångare från förflutna tider icke mera i Sverge skulle våga visa sig, men ett sannt konstitutionellt regeringssystem, med verkligen ansvarige rådgifvare, framkallas och utvecklas, i enlighet med 1809 års statsförfattnings anda och ord. Att vederbörande icke skulle våga något våld, för att bryta en sådan opposition, derom kan man, förmenar Ö. C., vara Hösvertygad. Hvad man deremot har att befara, att bekämpa, att besegra, det är den slemma, med sagra löften och förbindliga fraser korrumperande politik, som man aldrig tager der man lemnar den, som med det mest förledande och öfvertygande utseende underminerar den individuella öfvertygelsen och det medborgerliga samvetet och leder dem i en fåra af förhoppningar in till sitt egna allenastyrande mål. Tid:n slutar med följande ord: Men så vådligt inflytelserik en sådan poI litisk jesuitism än kan vara för svaga karakterer, så lätt skall den dunsta bort inför starka och beslutsamma. Vi säga derföre att landets framtid mera än någonsin nu ligger si valkorporationernas eget skön. Välja de män med politisk karaktersfasthet, med oberoende tänkesätt, fosterländska och rena afSister, hvilka icke taga för guld allt, som glimmar, så befinner sig systemet i närvarande stund på en punkt, att allenastyrandet skall försvinna såsom en fantom — och konstitutionalismen stadfästas för framtiden. Om ock Ö. C. i den skildring, hvaraf vi här ätergifvit blott de lättaste konturerna, målat vår politiska ställning och särskilt sy stemets karakter temligen mycket i svart, kan det dock ej nekas, att ju erfarenheten gifvit stöd åt många farhågor och manar hvarje ärlig fosterlandsvän att vara vaksam på hvad det allmänna bästa kräfver. Det ligger i hvarje godsinnt menniskas natur — och godsinnthet är just ett karaktersdrag hos svenska nationen — att låta den minsta omständighet, som röjer en vändning till något bättre, gälla såsom ett tecken till absolut omvändelse, och när föremålet härför är styrelsen, gå oron och missnöjet snart öfver i förtjusning. Man har snart sagdt ett behof af att tro Regeringen om godt, och gör sig derföre vid hvarje äfven den obetydligaste omständighet, som kan tala till dess fördel, ständigt nya förhoppningar, som snart skola visa sig hafva varit nya — illusioner. Det fordras, att styrelsen omintetgjort många sådana illusioner; det fordras, att den många gånger gäckat det godmodiga och enfaldiga folkets tro på dess redliga och patriotiska afsigter; det fordras, att man fått blicka in bakom den förlåt, som länge dolt alla diplomatiens svek, dynastiernas egennyttiga familje-politik och all hofvens depravation, — det fordras, m. e. o., att man fått läsa de skrifter, som på sednare tider öppnat politikens interiörer för allmänhetens häpnande blickar, för att man ändteligen kunnat lära sig att numera vara försigtig, innan man gör sig nya illusioner. Vill Sverges regering nu återvinna det i grund rnbbade förtroendet, så fordras andra åtgärder än spegel-fäkterier, vore dessa ock än så klokt anlagda och väl utförda; det fordras åtgärder, som lägga klart i dagen, att man har ett arligt uppsåt. Svenska folket kan göra mycket och lida mycket — det visar hela vår historia — för en regering, hos hvilken det finner en verklig fosterländsk håg, vore den ock ovis i många stycken; men en regering, som går bakvägar, gom blott döljer den krassa egoismen under vackra fraser, som vill göra sin litenhet till föremål för en blind tillbedjan och endast afhålles från farligare steg af fruktan — en sådan regering har numera intet stöd att påräkna hos nationen. Befinner sig Sverges nuvarande regering i en sådan ställning inför det allmänna medvetandet? Vi öfverlemna åt andra att besvara I denna fråga. Så mycket torde man dock kunna yttra, att denna regering väl må besinna hvad dess frid tillhörer och att den icke bör alltför länge räkna på att kunna med ett och annat liheralt haplranråne asro dan all.