Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1856, sida 1

nämligen herr v. Kleist, som red hem från ett besök, som han gjort nägonstädes der i trakten. Han förvånades öfver att se den unga fröken på denna timme af natten komma ut från prestgärden, och han beslöt att följande dag närmare rekognoscera terrängen. Men Elise hade emellertid uppnått sin kammare, der hon öfverlemnade sig åt många slags tankar. Dödens engel hade denna gång icke förskräckt henne, och hon önskade att, när hennes tid komme, kunna dö såsom den gamle själasörjaren. Hennes tankar sysselsatte sig äfven med Axel; hon hade redan sedan i somras mången gång tänkt på honom, men nu sväfvade hans bild hvarje dag, ja hvarje timme, för hennes själ. Hon begrundade den döendes sista ord, att deras vägar skulle blifva de bästa, om de blefve gemensamma . . . tankfullare än någonsin släckte hon ljuset och gick till siings. Knappt var hon följande morgon klädd, förrän Rudolf med vigtigt utseende inträdde i hennes kammare. Hon bad honom taga plats, och han började genast berätta om herr v. Kleists frieri. Elise åhörde honom med största förundran, och då han slutat, svarade hon: — Säg herr v. Kleist, att jag tackar honom för hans anbud, men att jag ej kan emottaga det, ty vi äro alltför olika till lynne och tänkesätt, för att någon varaktig lycka skulle kunna grundas för oss båda genom en sådan förening. (Forts.)