Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1856, sida 1

— Kära tlicka, ni är åter hos mig i afton! Tack för all er godhet mot mig! Gud skall belöna er. Men frisk och rask skall jag aldrig mer blifva; mina stunder på jorden äro räknade, dödens engel vinkar mig, och jag måste följa honom. Det är ej något fruktansvärdt deruti; det är blott en flyttning från en sämre vistelseort till en bättre. 0, min dröm, hvad den var skön! Jag genomdrömde hela mitt förflutna lif; jag såg mig såsom barn, man och gubbe, och jag såg Gud öfverallt. Men nu är ändan nära, och jag går med glädje dit, hvarthän så många gått före mig. Jag välsignar den verld, i hvilken jag lefvat, ty den har blott gjort mig godt; jag välsignar min församling ... vi hafva varit trofaste mot hvarandra intill ändan ... och jag välsignar er, barn, som stå vid min dödsbädd. Ilällen fast vid eder tro, och det skall gå eder begge väl, och ihågkommen mina ord: edra vägar här i lifvet skola blifva de bästa för eder, om de blifva gemensamma. Axel, min förträfflige gosse, helsa din mor och syster från den gamle Möller och säg dem, att han välsignade dem i sin sista stund. Död, nu är jag beredd! Gud, nådens Herre, emottag min själ! Den gamle pastorn föll tillbaka på kudden och drog sin sista suck. En djup stillhet inträdde, som blott afbröts af Elises snyftningar. Slutligen fattade sig Axel och gjorde hennne uppmärksam derpå, att det redan var sent, och att de måste skiljas för i afton, ja kanske för alltid. — Nej, icke för alltid, svarade Elise, — sorgen har gjort oss till vänner. Er syster är min väninna, och kommer jag till Köpenhamn, träffas vi i er mors hem. Då Elise gick hem, hade hon varsebllfvits af Rudolff, som antagit henne vara den inmurade jungfruns vålnad; men äfven en annan hade sett henne,