Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1856, sida 1

äfven utan den presterliga invigningen; de tankar, ni nu yttrat, äro mig ett bevis, att ni är kristen och känner er mäktig att sträfva till ett högre mål, än det som ert verldsliga kall anvisar er... Men detta har jag alltid trott om er, ända från den första dag vi sågo hvarandra. — Verkeligen! utbrast Axel med synbar glädje. — Från min barndom blef jag af min guvernant uppfostrad till gudsfruktan; det är mig derför vederstyggligt att se det heligaste betraktadt med likgiltighet eller gäckadt, hvartill jag ofta varit vittne i Köpenhamn. Jag älskar lif, ljus och glädje, men glädjen har för mig intet lockande, om icke anden, utan endast sinnena, tillfredsställes. — O min fröken, hvad ni talar vackert! Finge jag hvarje dag höra er, blefve jag visst en bättre menniska. Jag vet icke hvarför, men då jag talar med er, känner jag mig aldrig tvungen, hvilket deremot ofta händer mig i sällskap med andra damer, och jag fruktar ej att inför er blotta mina innersta tankar. — Sådane underverk får ni ej tillskrifva mig; det är situationen som beherrskar oss begge. Befinna vi oss i dödens grannskap, sluta vi oss alltid närmare tillsammans; vi glömma det timliga och tänka på det eviga. — De stunder, jag med er tillbragt vid detta sjukläger, skall jag aldrig glömma; de blifva mitt lifs skönaste minnen, ty de ha gifvit min själ en prägel för tid och evighet... Men tyst, farbror vaknar. Den gamle pastorn satte sig upp i sängen, såg sig omkring med ett leende och sade: — Jag känner mig så styrkt, ty jag har haft en skön dröm. — Gud vare lof, sade Elise; — vi kunna då hoppas, att ni snart skall återvinna edra krafter.