Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1856, sida 1

Motiver till de i Tulltaxan för eslagna förändringar. fnförselstariffen. (Forts. fr. n:o 149.) Etuis. Den hittills gällande tullsatsen 32 sk. pr skålp. eller tillsammans med andra afgifter 37 sk. 10 rst., har vid anställd undersökning, funnits vara för hög, helst åtskilliga gröfre ämnen, såsom papp och träd, vanligen utgöra en väsendtlig beståndsdel af denna artikel. Afgiftsbeloppet har derföre blifvit nedsatt till 24 sk. bko. Den synbara tullminskningen kommer säkerligen att ersättas genom en mera regelmässig införtullning. De härunder förut inbegripna penningebörsarne äro upptagne under art. Portföljer ete., dit de, efter beskaffenhet och värde, äro närmast hänförlige. Afven den nu föreslagna nedsatta afgiften å etuis skulle, efter hvad komiterade inhemtat, hädanefter, likasom den högre afgiften hittills, gifva alltför stor retelse att på oloflig väg införa det simpla och billiga slag af portmonaier, af hvilket förbrukningen nu skall uppgå till en myckenket, derom förtullningarne icke gifva något begrepp. Fartyg och Båtar, utländska, med tillbehör. Jemlikt den vid nu gällande taxa fogade särskilda förteckning å tulifria varor, få fartyg, seglande, utan afgift inkomma, när de äro byggda i och inköpta från länder, hvarest införseltull å svenska fartyg ej erlägges. Som detta förhållande, hvilket redan eger rum med England, der de flesta fartygsinköpen göras, äfvensom med Norge, Hamburg, Bremen, Mecklenburg, Liibeck och Toscana, sannolikt mer och mer kommer att utsträckas till andra länder, hafva komiterade, med hänsyn derjemte till behöfligheten och fördelen af svenska handelsflottans tillökande, trott sig böra tillstyrka allmän tullfrihet för fartyg och båtar, samt att derunder desto heldre må inbegripas ångfartyg, som dessa sednare i stigande mån uttränga de seglande och i Norge redan åtnjuta tullfrihet vid införseln. För detta sednare tillägg hemta komiterade dessutom ytterligare stöd af den särskilda omständighet, att fraktoch passagerare-farten imellan svenska och utländska orter alltmer synes vilja besörjas af utländska ångfartygs-rederi-bolag, som för denna lönande fart icke vidkännas några serskilda umgälder till svenska staten. En fortsatt utsträckning af detta förhållande synes icke önskvärd, men torde svårligen kunna förekommas, så länge dylika fartyg icke kunna öfvergå till svensk man, utan att han måste öka sitt utgifts-kapital för fartyget med 13 procent utöfver dess värde, eller det belopp, hvartill tullafgiften m. m. uppgår. Våra få förträffliga maskinverkstäder äro ock så öfverhopade af beställningar, icke sällan äfven från utlandet, att de icke kunna utan öfverdrifven tidsutdrägt tillfredsställa det stigande behofvet af ångfartyg; och någon skyddstull är följaktligen icke behöflig. Såsom stats-inkomst är icke heller den å fartyg stadgade införselstull af sådan betydenhet, att man derföre bör uppoffra den större, om också indirekta fördel, som statsverket kan påräkna af handelsflottans starkare tillväxt. Skulle man sluta af 1854