1 Norrköp. Tidn. läses söljande insända, i en vacker anda affattade uppsats: I Kit ord om Intoleransen. Vid ett fördomsfritt och opartiskt betraktande af ett och annat af allt det myckna, som sker och hänler i våra dagar, ken man ofta nog komma att tvikja på att vårt så mycket för bildning och upplysning atskrikna århundrade eger någon särdeles stor portion af sundt förnuft i behåll. Närmaste anledningen till denna reflexion gifver det katolska presterskapets beteende i Österrike rörande frågan om iekeka olikers rättighet att få begrafvas på katolska kyrkogardar. Det har lyckats det katolska presterskapet, art i trots ar våra tiders vetenskapliga ljus, åter unppmana ur sin medeltidsgraf intoleransens blodiga vålnad och, sannerligen, deras fel är det ej, att den icke åter uppträder med bål och stupstockar. De katolska presterna i Österrike kunna omöjligen tillåta, att liket efter en lutheran eller reformert får hvila vid sidan af liket utaf en rätt-troende katolik, som gått vederbörligen smord öfver till det andra lifvet. Måhända frukta de en gång allvarsamma fölider af ett sådant nära grannskap vid de dödas uppståndelse; ty något annat skäl är svårt att finna till den dårskapen, att vilja hindra qvarlofvorna af tvenne varelser att multna tillsamman och blandas ihop till ett och samma stoft. Men måhända får man cj gå alltför strängt till rätta med de katolska presterna; det är ej rätt att se grandet i sin broders öga, men ej bjelken i sitt eget; man kan på ganska nära håll öivertyga sig om att älven här toleransen ei hunnit tara ut steget så långt, att den förmatt hoppa öfver kyrkogårdsmuren, innanför hvilken dock menniskorna, om nägonstädes på jorden, böra vara hvarandra lika. Eller hvad betyder den stenmur, som skiljer den mosaiska kyrkog irden från den lutherska på vår egen begrafningsplats? Ar det juden eller lutheranen, som rest densamma? Troligen båda; dock tillkommer det den seduare att låta den falla; ty han eger dertill makten, lika så visst, som han borde i den kristliga kärlekens namn epa viljan. Eller ligger det ej i tidsandans försonande lynne att utplåna ojemnheterna i lifvets allmånna spherer och återföra menskligheten till det ursprungliga tillståndet af broderlighet. i hvilket den af alltings upphofsman sattes att verka i begynnelsen? Paradisets frid, så herrlig att den utsträckte sina vingar till och med örver djuren — dess enighet. om hvars tillvaro den store judiske tänkaren, läraren och lagstiftaren vittnar och betygar i så vackra bilder, måste åter förflyttas — ett till jorden sjunkande Jerusalem — ned ifrån himlarne. Må öfverallt i det lutherska landet, som i det katolska, det mahomedanska som det hedniska, höras ljuden af deras steg på bergen, som frid förl unna; må ifrån skiljda kanter rösterna höja sig, såsom lefvande tolkar af denna allmänna rigtning, till försoning emellan stridiga, men dock i grunden homogena elementer, för religiös tolerans de olika tänkande emellan; må ej fjerran vara morgonrodnaden af den dag, som skall bevittna nationernas frigörelse från alla de band, som hittills hindrat dem att sluta sig tillsamman i den allmänna brödrakärlekens tro och lära; må denna morgonrodnad snart smältande kasta sina strålar på de murar, som ännu åtskilja oss så väl i lifvet som i döden, men hvilka dock en gång, lika Jerichos, skola störta samman för jubelropen af en med sig sjelf och inom sig försonad mensklighet.