Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1856, sida 2

voro busens alla tönster tiullsatta med dåmer, från hvilkas händer buketter och blomsterregn föllo öfver de unge Skandinavernes hufvuden. Den nära en half mil länga vägen sörkortades genom sång och skämt. Vid framkomsten till Upsala högar serverades man med mjöd i en mängd af dryckeshorn och silfverkannor. På Thingshögen var en talare-stol upprest, der, vid pass kl. 12, prof. Swedelius uppträdde och höll ett i sanning lysande tal, hvilket i Stockholmstidningarne refereras i dess helhet, men derutur vi för tillfället blott kunna anföra följande början: vSkandinaviske ynglingar och män! . IIvad gingen J ut till att se på Upsala högar? T gingen J ut till att beundra konstens verk och ej naturens skönhet. Här finnes ingendera. Men här finnes det, som är mera än detta, här är fädrens graf, de dödes stämma talar ur högen och genomljuder själen, om blott den vill öppna sig för dess röst. Den som det icke vill, den som skyr att vända sin blick tillbaka, likasom vore han rädd för de gamla, han har här ingenting att göra. Flyge han bort ibland dagens fjärilar lika hastigt, som hans eget minne en gång skall försvinna i den eviga glömskans natt. Med det sinnet gingo vi icke hit, vi gingo ej hit för att lefva bort en stund af vårt lit i yster glädje, vår gång hitupp var en handling af djupaste allvar. Vi gingo hit för att tänka på våra fäder och värt fädernesland, detta land som är oss så kärt, och som vi cj skulle egt, om icke de med sina armars kraft brutit bygden och med sitt svärd försvarat den. FEitter tjugo sekler står nu ett ynglingathing på den forntida ynglingaättens thingshög. Förgångna tidehvarf tala ur högarnas djup, på högens sidor skimrar kommande tiders lefvande hopp. Här är möte stämdt imellan forntid och framtid. Skandinaviens minnen omsvärfva oss, Skandinaviens hopp utbreder sig för våra blickar. Och solen lyser örver båda. Samma sol, som gat ljns och välsignande värme åt det gamla Skandinavien, skickar ännu sina strålars glans åt det unga. Dessa strålar bränna på hjessan. Då vi begynte tåget till dessa bögar, var himmelen mulen och regnet föll, men straxt efter framgick den sol, som nu blickar öfver oss. Accipite omen, att himmelens lycka än vakar öfver Skandinavien. Lifliga, länge uthållande bifallsrop följde vid talarens nedstigande, och efter honom uppträdde kandidaten Krogh och önskade att vid mötets slut få framställa några punkter, hvilkas antagande han trodde skulle bidraga till skandinavismens framgång. Skandinavismen vore ett stort mål, men detta stora mål kunde vinnas blott derigenom, att man antoge flera små mål för sina bemödanden, en hvar etter sina krafter. I samtliga mötes-bestyrelsers namn framställde hån derföre följande önskningar, å hvilka han begärde att de församlade skulle svara om de antoge dem. De voro: 1. Erkännande, att Nordens gamla språk borde upptagas i de 4 universitetens examina. 2. Inrättande at lärostolar för nordiska språken. 3. FEtiftandet af skandinaviska premier och stipendier. (Alla dessa frågor besvarades med ljudåliga ja! Tal. fortfor:) För en hvar, som kämpar för nationaliteten, bör modersmålets vård vara helig. Språket är en spegel för ett folks lif. Denna spegel bör hållas ren. De många utländska ord, som söka öfversvämma våra modersmål, måste utvisas. Det är också ett främmande välde, som vi böra afskudda oss. Alla veta vi att man nu måste använda en verklig ansträngning för att tala och skrifva med undvikande af onödiga utländska ord. Men alla böra sträfva till detta mål. Jag yrkar en allmännelig värnpligt för vårt språks bevarande, liksom för vär jords försvar. Språket skall ljuda lika rent som fritt på våra thing. M. H., frihet, kraft och heder åt vårt moders mål. Härefter bestegs talarestolen af kand. Ploug, som slutade sitt tal med de orden: Danmarks närvarande ställning är en pröfningens. Men vi hoppas att äfven Danmarks folk skall, likasom Sverges och Norges, få glädja sig åt seger för sin nationalitet. Imellertid görom oss värdige att i framtiden inträda i en skandinavisk union ! På aftonen samma dag ägde festbalen å Carolina rum. Den stora och vackra salen var festligt prydd med fanor, samt draperier å läktarne. En stor mängd damer förhöjde festens fägring, och från orten kring Upsala hade ganska många infunnit sig. Dansen begynte kl. 9 och fortfor i den gladaste och lifligaste skandinaviska förening, arm-umschlungen, ända till mellan kl. 1 och 2. Under dansen afsjöngos verser till Svenske Kvinden (af P. A. Jensen) och till Nordiske Kvinde. Både Norrmän och Danskar, berättar Sv. Tidn., yttrade sin lifligaste hänförelse för de svenska damernas angenäma, stilla, behagliga samt glada väsende, och dessa åter, å sin sida, hade icke nog vänliga ord för att prisa de norska ynglingarnes raskhet och de danskes liflighet, allas älskvärda väsende. Lördagen. Kl. 9 samlades man på Carolina för atttaga afsked af hvarandra med glaset i hand. Prof. Boeck från Norge uppträdde först å talarestolen och inbjöd till naturforskaremötet i Kristiania. Härefter uppsteg pastor Möller från Köpenhamn och tolkade de aftågandes hänförelse för all i Upsala visad kärlek och gästvänlighet, som alltid skulla i trofast hjerta bevaras. Med de lifligaste ord tolkade talaren, huru i denna tacksamhet särskildt för danskarno förenades Am mr mms . BQL. — mn