ENGLAND. 80.-kanons-linieskeppet Cressy är utrustadt för att föra den till Englands representant vid zarens kröning i Moskau utsedde lord Granville till Cronstadt. Hans herrlighet går först ombord i Kiel. Giftblandmen Palmer har d. 15 afrättats i Stafiord under ett ofantligt tillopp af åskådare. Ända till sista ögonblicket bedyrade ban sin oskuld och gick döden till mötes med största lugn och fattning. FRANKRIKE. Ludvig Filips enka Marie Amelie har i sitt och sina barns namn skänkt 35,000 Frances till dem, som blifvit lidande genom öfversvämningarne. Dophögtidligheterna gynnades af det vackraste väder och aflnpo utan några olycksbändelser, då man icke dit kan räkna de skrämor och blodviten les gamins (gatpojkarne) gåfvo hvarandra vid nappatagen om den kejserliga dopkonfekten. SPANIEN. Den af Cortes nedsatta kommission, som haft sig uppdraget att pröfva den förrymda enkedrottning Murie Christines handlingar har nu blifvit färdig med sin berättelse. Den innehåller en mängd af de svåraste anklagelser emot denna qvinna och påyrkar att Cortes måtte fatta ett bestämdt beslut i denna sak, så att den icke öfverlemnas åt glömskan eller skjutes åt sidan genom några palliativåtgärder. ITALIEN. Det påstås nu bestämdt, att Frankrike och Österrike aldrig tillstält påfliga regeringen någon not, med fordringar om införandet af reformer. Påfven har sjeli lofvat att vidtaga de reformer, som ban finner lämpliga. Med detta löfte hafva de begge makterna åtnöjt sig. IImu pass bevändt det blir med dessa reformer, har man ej svårt att gissa. På några politiska reformer är icke att tänka, och till sådana rent materiella förbättringar, som kunna upphjelpa handel och näringar, saknar den eländiga prestregeringen nödig insigt och duglighet. Sardinska regeringen skall, på några vänskapliga makters inrådan, hafva afstått från den afsigten att sequestrera de i Piemont belägna, lombardiska stiftelser och biskopar tillhörige egendomar. Bland dessa vänskapliga makter befinner sig säkerligen äfven Frankrike, hvars nuvarande despot Bonaparte i sitt vackra tal till den påfliga legaten uttryckligen lofvat att visa påfven sin erkänsla för det han, om ock endast genom ombud, täckts stå fadder åt hans son. Denna erkänsla anser ju dessutom Bonaparte vara det säkraste medlet att tillskynda prinsen och Frankrike försynens beskydd! Detta tal är naturligtvis endast hyckleri, ty Bonaparte är en alltför slug klippare för att ha någon allvarlig mening med slikt nonsens, men, det kan imellertid alltid anses som en slags fingervisning på den politik, som Frankrikes beherrskare i den närmaste framtiden ämnar följa i Italiens angelägenheter och från denna synpunkt sedt är det ingenting mindre än trösterikt för de stackars Italienarne. ORIENTEN. Enskilta bref från Konstantinopel omtala att divanen vill illudera den bestämmelsen i emancipationsdekretet, som underkastar rayahs utskrifning till krigstjenst. Den ursprungligen till 16,000 man bestämda kontingenten vill den reducera till 3000, och fordrar för denna befrielse en summa af 65 millioner piaster. Ombuden för rayahs tycka denna summa vara för högt tilltagen och vägra på denna grund att ingå på förslaget. AMERIKA. Utom gesandten Crampton hafva äfven de engelska konsulerna i Newyork, Filadelfia och Cincinati blifvit utvisade från Förenta Staterna. De hade i likhet med den förstnämnde komprometterat sig i värfningsfrågan. Det berättas, att president Pierce, innan hr Crampton fick sig sina pass tillsända, i en personlig sammankomst med honom förgäfves sökt öfvertala honom att samtycka till det arrangemanget, att de diplomatiska förbindelserna i godo t. v. instäldes, eller att åtminstone legationskansliet icke stängdes efter gesandtens afresa. En sekreterare vid engelska beskickningen, Lumley, sades dock skola stanna qvar i Washington. Det budskap, hvari presidenten underrättar kongressen om den emot de engelska agenterna vidtagna åtgärden, äfvensom statssekreteraren Mareys till hr Dallas i London adresserade depesch, äro affattade i ett ytterst lugnt och städadt språk samt innehålla icke ett enda ord, som kan såra ens den mest finkänslige. Dessa handlingar upplästes i senaten d. 29 M:j, utan att framkalla någon diskussion. General Cass anmärkte flera gånger, att hr Cramptons utvisning ej borde kunna föranleda något krig. Allt utvisar, att man icke miadre i Amerika än i England är rädd för att dritva sakerna på spetsen och att den höga ton, som höga vederbörande på andra sidan oceanen hela tiden fört emot England, endast varit ett falskt sken som antagits för vinnandet af inre poli