Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1856, sida 1

land färdigt att ännu engång inträda i nationernas gemenskap, ansågo Sardinarne följaktligen rätta tiden för dem att uttala sig vara kommen. I trots af alla motsatta diplomatiska ?dicta, äro och förblifva Italienarne en nation. Hvarje ide, hvarje önskan, hvarje impuls god eller dålig, som uppstår i en del af halfön, utbreder sig snart öfver hela; och det. var ej blott medvetandet af gemensamt ursprung och gemensamt språk, utan äfven dess sjelfbevarelseinstinkt, dess omsorg om sitt bistånd såsom sjelfständig stat, som förmådde Sardinien att påkalla Europas uppmärksamhet på tillståndet inom de öfriga italienska staterna och serskilt de påfliga områdena. Tillståndet inom dessa utgör ämnet för noten af d. 27 Mars. Grefve de Cavour uppehåller sig . länge och vältaligt vid dessa olyckliga för-hållanden, som hela verlden känner. Den påfliga styrelsen omtalas i ordalag, hvilkas stränghet och rättvisa ej mildras af den sorg. och moderation, de andas. Päfliga styrelsen existerar blott till namnet. Legationerna hafva sedan 1849 varit ockuperade af Österrikarne; belägringstillståndet och krigslagen råda derstädes, och det liknar sig ej till någon förändring. Öfver påfvens legater står en österrikisk general, som tillegnar en civiloch militär-guvernörs titel och magt. De sardinska statsmännen blicka med bedröfvelse på hela Italiens tillstånd. I Neapel föröfvas gräsligheter, om hvilka verlden knappt har en aning. I Toskana och Modena herrska Österrikarne. I de milanesiska och venetianska områdena lider folket allt hvad utländskt förtryck, soldateskans sjelfsvåld och en samvetslös polismakt förmå åstadkomma uti att nedtrycka sinnena och förbittra ett folks lif. Men Sardinien lemnar tillsvidare alla dessa frågor: grundliga reformer måste hafva en moderat begynnelse, och grefve de Cavour begär blott, att legationerna skola sckulariseras och österrikiska trupperna utrymma de ockuperade områdena. Vi behöfva ej här ingå i detaljerna af förslaget om legationernas sckularisering. Det är tillräcklig att säga, att det skulle återgifva åt dessa påfvens gamla besittningar organisation och lagar, sådane de hade i fordna tider. Det finnes intet revolutionärt i förslaget; det måste tvertom minska Mazzinisternas inflytande genom den tillfredsställelse, det skulle väcka hoa de moderate Italienarne. Men Sardinien har icke omedelbart nått sitt mål. Det synes, som om en stats räddning ansågs nog för en kongress; Turkiets oberoende och integritet voro betryggade, och tre dagar efter öfverräckandet af det sardinska memorialet undertecknade de församlade diplomaterna freden och beredde sig att upplösa konferensen, lemnande påfvens, kejsarens och de italienska furstarnes angelägenheter att afhandlas vid ett mer passande tillfälle. Den 16 April vände sig Sardinarne åter till lord Clarendon i ordalag, som vittnade om svikna förhoppningar. De kunde ej hafva trott, att en stormagt, som visat ett så ädelmodigt intresse för Österns kristne af de grekiska oeh slaviska stammarne, skulle vägra att uppträda för folket af den latinska racen, som är ännu olyckligare, emedan det med en mer framskriden civilisation lider destomera under dåliga styrelser. Detta hopp, säga de, har blifvit bedraget, och vi veta, att Österrike, i trots af Englands och Frankrikes goda vilja, lyckades genomdrifva sin åsigt, att kongressens förhandlingar skulle inskränka sig till de frågor, för hvilkas afgörande den sammanträdt. Att Österrike, för att begagna ett diplomatiskt uttryck, var herre öfver situationen, kan icke nekas. Österrike hade varit en nyttig, om också icke ointresserad och ridderlig, bundsförvandt till vestmakterna, och i ett ögonblick, då Europas öde var sväfvande, är det lätt förklarligt, att desse ansågo en italiensk provins angelägen———— — — — — — —— — —— -Z RR RA