Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1856, sida 1

Korrespondensen med Sardinien, i afseende å Italiens angelägenheter, har, berättar Times, nyligen blifvit offentliggjord. Den innehåller de Sardinska fullmäktiges vid Pariser-konferenserna, grefve Cavours och hr de Villamarinas not vid aamma konferenser, uppläst för lord Clarendon i slutet af Mars; vidare ännu en not till samme minister, vid konferensernas slut, d. 16 April, och slutligen lord Clarendons svar, dat. den 25 Maj. Af dessa högst intressanta ivkumenter framlägger Times följande resum: Konungens af Sardinien fullmäktige synas på intet vis angelägna att fördölja, det den beredvillighet, hvarmed deras fädernesland anslöt sig till de allierade vid en tid, då stridens utgång i många ögon tycktes oviss, stärktes af det hopp, att England och Frankrike skulle antaga sig Italiens sak mot det förtryckande system, som dess egna furstar följa, och mot österrikiska kejsardömets militära inblandning i dess angelägenheter. Under långa år hafva konungen och Turinerkabinettet bekämpat det österrikiska och påfliga väldet; segern hade slutligen blifvit motståndarnes, men desses fiender hade blifvit mägtige äfven inom deras egna gränsor. Men sardinska regeringens ställning kunde svårligen anses trygg under sådana förhållanden. Herrskaren i en af de stater, som räknas till Europas stormagter, var en förbittrad motståndare till allt, som blifvit gjordt, och han understöddes af I katolska kyrkans öfverhufvud och hela ligan af italienska furstar, under det inom sjelfva Sardinien biskoparne och presterskapet opponerade mot sin regering och utöfvade inflytande på den del af af aristokratien och den af allmogen, hvilka i så många länder visa sig förenade i antiliberala sympatier. Det kan således icke förundra, att Sardinien ville betrygga sin ställning. Den europeiska krisen öppnade ett tillfälle dertill. Konungen sökte utan tvekan vestmagternas allians, förenade sin här med deras och trotsade, förlitande på deras understöd, icke blott ezarens fiendskap, utan äfven en vida närmare grannes, som, huru han än må affektera att hysa samma åsigter som de allierade, likväl svårligen skall förlåta en mindre stat att hafva tagit försteget framför honom i verksamt uppträdande. När konferensen sammanträdde — när den stora europeiska frågan var afgjord och Ryss