Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1856, sida 2

motsägelse imellan målsegandens för mig och många andra personer gjorda uppgifter samt hennes slutligen ändrade berättelse. Imellertid kunde jag icke heller vika en bårsmån från min redan gjorda aumilan och sedan regements-cpesen derefter låtit cn officer, herr löjtnanten och kammarherren Sköldebrand besöka mig för att af mig personligen erfara hvad emot baron Falkenberg blifvit anmäldt, samt hr kammarherren derpå otvifvelaktigt sökt att noggrannt utreda förhållandet, ehuru alla bemödanden strandat emot målsegandens ostadighet i uppgifter, så erhöll jag i min bostad besöket af de tre herrar löjtnanterne Sköldebrand, Stråle och Ekman. Anledningen till detta besök framstäldes vara den stridighet. om förefanns imellan målsegandens för och för officerarne gjorda uppgifter, och så väl a anledning som den form af öppenhet och förtroende, hvarmed detta samtal å ömse sidor fördes, berättigar mig antaga, hvad jag då och allt sedermera föreställt mig, att anledningen med officerarnes besök var, att vi gemensamt skulle söka utreda och ömsesidigt göra oss klart hvad i saken verkligen kunde vara sanning. Sålunda framstäldes af officerarne huru mamsellen för dem berättat förhållandet och af mig huru berättelsen blifvit mig meddelad. Vi beräknade ungefärligen tiden som förflutit ifrån det jag hört mamsellen och till dess hon inför baronen Falkenbergs kamrater afgaf sin förändrade berättelse, och just en bland officerarne framkastade såsom en möjlig förklaringsgrund, att mamsellen under tiden kunde hatva blifvit vidtalad att frånträda sina föregående uppgifter. Derefter framställde någon af officerarne till mig den frågan, om jag verkligen trodde, att baron Falkenberg gjort sig skyldig till det omtalta bedrägeriet på värdshuset. Jag förklarade i anledning deraf, att jag på grund af målsegandens berättelse hyste en sådan öfvertygelse och att jag i annat fall icke hos regements-chen anmält förhållandet, derom jag önskade att de närvarande officerarne både sjelfva voro förvissade och skulle försäkra sine kamrater; men jag tillade derjemte att jag dittills, för officerscorpsens egen skull, ansett mig icke böra genom flera personers hörande göra frågan till föremål för allmännare uppmärksamhet oaktadt jag trodde, att man på sådant sätt skulle erhålla fullkomlig visshet om förhållandet. Officerarne, hvilka både erkände värdet af de motiver, som begränsat mina åtgöranden, och tycktes vara betänkte att söka de upplysningar, som ytterligare kunde ernås, önskade, att jag tills vidare ville låta hela frågan förblifva imellan mig och officers-corpsen, och jag gaf dertill mitt samtycke, hvarefter först löjtnanterne Stråle och Ekman samt, efter något ytterligare samtal imellan fyra ögon, äfven kammarherren Sköldebrand aflägsnade sig, utan att jag hvarken af det fullkomligt lugna och i allt förtroendefulla samtalets gång eller något derunder fäldt yttrande egt ringaste anledning föreställa mig, att detta samtal skulle blifva föremål för rättegång än mindre för en förvrängd uppfattning och framställning, som man nu synes vilja gifva deråt. Huruvida med anledning af detta samtal några ytterligare åtgärder af baron Falkenbergs kamrater vidtogos känner jag icke, men oaktadt öfverenskommelsen imellan mig och officerarne, förnam jag dag efter annan, under närmast påföljande veckor, huru berättelser äfven utom lifbevärings-regementet cirkulerade derom, att jag skulle hafva för baron Falkenbergs glömska att en enda gång på värdshuset: ordentligt betala en obetydlighet, sökt gifva honom skuld för vanhederligt uppförande m m., och slutliligen att man till och med hade för afsigt att härom emot mig anställa rättegång, dertill baron Falkenberg sjelf väl icke vore villig, men af kamrater och förmän enträget uppmanades. Dessa rykten och uppmaningar grundade sig tydligen på målsegandens förändrade berättelse, och jag kunde icke föreställa mig annat, än att, derest rätta förhållandet blefve upplyst, hvilket min egen trygghet ock fordrade, frågan slutligen skulle inom regementet blifva bragt till sin lämpligaste lösning. Derföre begagnade jag det enskilda polisförböret och så snart detta förhör var hållet, samt jag fått underrättelse om de dervid vunna upplysningar, om hvilkas betydelse meningarne icke torde vara delade, meddelade jag förloppet häral åt den officer, kammarherren Sköldebrand, som med mig tillförene egentligen behandlat frågan. Jag gjorde detta, emedan jag önskade att förebygga det uppseende, som vid en rättegång blefve oundvikligt, och som efter min tanke skulle endast för baron Falkenberg och regementet medföra obehag, ty jag kunde icke föreställa mig, att man, efter vunnen kännedom af allt hvad i saken förekommit, skulle emot mig rikta något klander. Kammarherren Sköldebrand delade helt och hållet min åsigt, betygande sin tacksamhet för min behandling af denna sak och vi åtskiljdes, begge fullkomligt öfvertygade, att densamma skulle på ett för både rättvisan och regementet tillfredsställande sätt afslutas, så att något polisprotokoll icke behöfde komma ifråga. Andra dagen derefter blef stämnings-ansökningen emot mig till kgl. Svea hofrätt ingifven. AAA —