Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1856, sida 2

min sida icke erfordrades. Klagan öfver bestrafningen afhördes väl icke, men snart derefter utspreds I först enskildt och sedermera genom tidning det rykte, att baron Falkenberg, fastän helt och hållet oskyldig, varit föremål för förföljelse af två namngifna förmän, hvilka skulle haft den låga afsigten I att utestänga Falkenberg från befordran till officer I vid regementet, på det den ene af förmännen skulle bereda sin son, hvilken dock var och ännu länge lärer förblifva kadett, förmånligare tour vid samma regemente, och slutligen bragtes missförståndet derhän, att man icke saknade anledning befara en af dessa sorgliga tilldragelser, der icke sällan lust den skyldige söker upprätta sin heder genom äfventyrandet eller spillandet af menniskolif. Under ett sådant sakernas tillständ meddelades mig af fullkomligt opartisk och trovärdig man den berättelse om baron Falkenbergs förhållande å ett värdshus härstädes, för hvilken berättelse jag fullständigt redogjort i min till öfverstäthållarc-embetet ingifna och i dess handlingarna bilagde protokoll intagne promemoria. Baron Falkenberg betecknar sjelf i sin stämning det uppgifna förfarandet, att harva förnyade gånger bortgått från värdshuset utan att ordentligt uppgifva och betala hvad han förtärt. såsom ett bedrägeri och baronens rättegångsbiträde hos kongl. hofrätten omtalade samma förfarande såsom en låghet. Ingen man af heder lärer jäfva dessa omdömen öfver ett slikt uppförande, derest det verkligen egt rum, och då bedrägeri strider mot allmän lag samt likasom låghet i handlingssätt enligt krigsartiklarne är ovilkorligt underkastadt straff, äfven om mälseganden förnöjes, så borde en hvar kunna inse, att, om, såsom ett temligen allmänt bekant rykte redan omtalat långt förr än jag derom erhöll kännedom, baron Falkenberg gjort sig skyldig till detta bedrägeri och denna låghet, måste han ock derföre straffas. Det beryktade förfarandet var således icke af den enskilda beskaffenhet, att det kunde lemnas utan uppmärksamhet eller att beifran finge efterlåtas, derest ryktet besannades. Jag är också fullkomligt öfvertygad, att ingen officerscorps och icke ens någon enskild medlem deraf skulle önska strafflöshet för något dylikt. Till deras upplysning, som äro mindre bekanta med krigslagarne, är jag i tillfälle att förete flera af krigsdomstolarne gifna utslag angående militärers at krigsfiskal åtalade förseelser utom tjenalten, men i garnisons-ort, förseelser af lika enskild och mindre brottslig beskaffenhet, än der ifrågavarande. i När jag nu kände baron Falkenbergs föregående heteende, de misstydningar och det förtal, för hvilket hans förmän, naturligtvis endast af förutsättning om Falkenbergs oskuld, blifvit blottstälde, och de ännu bedröfligare följder, som kunde vara att befara, hade jag visserligea en ytterligare förbindelse att söka utreda det anmälda förfarandet, genom hvilken utredning baron Falkenberg, om dervid befunnen oskyldig, lika viset i mig fått en försvarare, som nu cu motpart. De betänkligheter, för hvilka man torde anse mig hafva bordt gifva vika, nemligen baron Falkenbergs förmodade ungdom och oerfarenhet, förbigås icke eller af mig. Men baron Falkenberg är hvarken så ung eller så obekant med verlden, som hans nyligen vunna befordran till officer kan gifva anledning förmoda. Hans ålder af omkring 23 år och hans vid universitetet, vid militärskola och vid olika regementen samlade erfarenhet rättfärdigade icke ett öfverseende dervid dessutom icke ensamt baron Falkenbergs straffskyldighet utan äfven hans förmäns orättvist angripna rykte och kanske hotade välfärd skolat sättas å sido. För mig återstod endast valet att antingen genast hos regements-chefen anmäla förhållandet, sådant det för mig blifvit med rätt till trovärdighet uppgifvet eller ock att derförinnan göra mig närmare underrättad om samma förhållande. Det förra hade varit både enklare och för mig mera betryggande, då jag derigenom kunnat undgå all inblandning i den på regements-chefen beroende vidare utredningen. Men det öfverensstämde icke med min uppfattning af det tillbörliga att til förmannen anmäla ett rykte, som mejäyen var ogrundadt eller öfverdrifvet. Jag föredrog att sjelf söka upplysning om berättelsens grund, innan någon vidare åtgärd af mig vidtogs, och derföre beredde jag mig tillfälle att höra målseganden, men också ensamt denna, på det frågan icke skulle ådragas en offentlighet, som helst torde böra undvikas, Sedan mälseganden hufvudsakligen vitsordat hvad förut blifvit för mig anmäldt och hvad hon dessutom, enligt egen och flera viga personers berättelse, långt förut ganska ofä behållsamt och med mycken skärpa i uttrycken omtalat, först derefter anmälde jag saken hos regements-ehefen till den åtgärd, som på honom lagligen och lämpligen ankom och hvilken jag förslagsvis antog böra till en början blifva ett uppdrag till tvi äldre officerare att om förhållandet göra sig vidare underrättade. Förgäfves torde man i dessa mina åtgöranden söka anledning att förevita mig något ölverskridande af hvad embetspligt och en sann uppfattning af hedrens och grannlagenhetens fordringar föreskrifva. Jag borde så myeket mindre befara en dylik tillvitelse, som en af de officerare vid Lit-bevärings-regementet, hvilka sedermera besökte mig och nu åberopas till vittnen emot mig, hr löjtnanten Ekman. vid detta besök omtalade, att också han å ifrågavarande värdshus erfarit rykte om baron Falkenbergs ore dlighet och ansett sig höra derom genast tillfrågs mamsellen. Det för baron Paln lande svar, sem lhÅjtnanten ar Mm uvartill hou a för andra v i le naturligen för it vidare åtsstnantens sida, men ee heller hade to bero vid en baron Falkenberg anklagande underrättelse. Efter min hos regements-chefen, på sätt nämndt är, gjorda anmälan, hvilken agaläg min uppfattning, håde al sakens betydelse och af sättet för dess behandling, förflöto några dagar, derunder genom något missförstånd baron Falkenberg Self lärer lemnats tillfälle att i första hand på värdshuset söka upplysning om hvad mot honom förekommit. Af regements-cheten ertor jag derpå, att skänkmamsellen skulle hafva förnekat hvad hon inför mig vitsordat. sakens dåvårande skick någon embetsatgara Iran I I I 2— en alit och uppgifvit . 2 ala 444d4. s(A-A.