Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1856, sida 1

Alla hysa vördnad eller kanske fruktan för den stolta damen, och godsets bönder stå silla och helsa ödmjukt när hon går förbi. I hufvudstaden kallas hon borgfrun?, men i det hörn af salongen, der hon nu sitter, kommer skämtet aldrig riktigt i gång, och qvickheten förstummas. Man frestas nästan att tro, att hennes blod är några grader under fryspunkten, och att hon, olik alla andra menniskor, utstrålar köld. Hon är något öfver femtio år, men tiden har ej ristat många fåror i hennes, hvita och rena panna, och många påstå, att hon till utseendet ej förändrats på de sistförflutna tjugo åren. Framför henne på bordet ligger en mängd kondolansbref, som dagens post medfört. Hon har genomläst dem flygtigt och betraktat det sanna deltagandet och den kalla höfligheten med samma likgiltiga blick; hon har läst dem med samma lugn som om de varit inskrifter på grafvårdar öfver okända personer. Midtemot henne sitter godsets nuvarande egare, baron Rudolt Hartug. Han är en ung man på trettio år. Största delen at sin lefnad har han tillbragt på landet, hvarför också hans väsen röjer den bestämdhet och rättframhet, som är landtmän egen. Men enär han från barndomen alltid hört talas om, hurn vigtig och förnäm han skulle blifva, stämplas hans väsen äfven af ett högmod, som blott kan hållas i tygeln, när modren är närvarande. Bönderna tyckte likväl om honom och hade blott en sak att anmärka mot honom: att han nämligen ej ville låta utlösa de under gården varande fästegårdarne. De fleste af hans umgängeskrets, hvilka förvärfvat sig mer af nutidens förfining, skrattade åt honom på hans rygg, men hade ej mod att stöta honom för hufvudet, då han genom rikedom och famihjinslytande blifvit en vigtig medlem af det lilla i